söndag 26 februari 2012

Henry James och mångordigheten: The Bostonians

Börjar läsa Henry James´ "The Bostonians" : en ren njutning under en dag av tålamod. Ibland läser jag högt för mig själv, och gläds åt en engelska som glider fram rytmiskt och obesvärat som en kanot i mjukt vatten.

De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.

Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.

Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.

Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.

Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.

Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.

Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.

------------------------------
(Repris från Den blinde Argus. Det är för vackert för att blogga idag.)

2 kommentarer:

  1. Lustigt, du skriver om Henry James den här dan, och jag har med ett citat av honom i min blogg. Jag har aldrig läst Henry James (annat än enstaka citat), men nu gör du mig nyfiken. Kanske skulle ta och prova nån James-bok.

    Atwood har jag läst ett par böcker av. Alias Grace och Kattöga tyckte jag var bra. Rövarbruden mindre bra. Den sistnämnda har jag ett speciellt minne av:

    Det ringde på dörren. Två små pojkar stod där utanför. Dom hade ett ex av Rövarbruden som dom hittat på en parkbänk. Dom gav den till mig. Och så hade dom nåt dom sålde, små kort eller nåt sånt. För nåt behjärtansvärt ändamål tänkte jag förstås och köpte. "Vad går det till?" frågade jag. "Det går till oss!", svarade dom förvånat.
    Två små blivande affärsmän kanske./Gabrielle RW

    SvaraRadera
  2. Min man läste ofta Henry James; på den tiden jag var föga intresserad av den realistiska artonhundratalsromanens efterföljare. Senare har jag fattat hans storhet; tänk att det skulle behövas Litteraturvetenskap för det....

    SvaraRadera