tisdag 14 februari 2012

Fa-an, Alexander!

Efter att ha hört ett antal radio och TV-recensenter vrida sig i stolarna under sin otydliga beskrivning av det nya mästerverket på Dramaten, började jag undra vad det hela handlar om. Världens längsta kalasfilm om borgerlighetens charm, livslögner, och undangömda konflikter dög ju så bra som den var. Men att göra riktig teater av en film som bygger på strukturen många-pärlor-på-en-tråd måste vara en svår uppgift, även för den som gått alla dramaturgiska kurser i världen. Alltså, varför?

Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?

Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.

- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.

Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor homage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra homage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.

- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, det e det re e, sörru. Det e inget man håller på med om igen.

----------------------------------------

Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.

Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar