onsdag 29 februari 2012

Dagsmeja

Isen på insjön skimrar av skarsnö. Snart kan man åka ovanpå skaren i alla riktningar. Fjället beblandas med molnen och ljusgrå tvillingfjäll uppstår i skyn. Endast de kantiga delarna av berget, den svartbruna stenen, syns genom rykande vind. Dagsmejan droppar från taken och metertjock snö hasar ner av sig självt, stumt mot backen.

Om natten en måne, ett långdraget moln på andra sidan sjön, norrsken som skimrar där bakom likt en urtida upplyst teater. För ingen.

Stjärnor. Nedanför kullen glittrar den lilla byn. Hur länge man levat här? Så länge att namnet på skylten är dubbelt, ett svenskt och ett samiskt; Saadteskenjuana.
Jag - som aldrig skriver om mat - äter rökt renhjärta till middag. Med mandelpotatis och äppelsallad. Utanför köksfönstret arton nyanser av blått. Inte ett ljud utom hunden som skäller i ena änden av byn, och skäller tillbaka från fjällkanten. Verkligt och overkligt sammanfaller. C´est la vie.


Samma vid annnan årstid. Inte min bild.


Ego. Annan årstid.

söndag 26 februari 2012

Henry James och mångordigheten: The Bostonians

Börjar läsa Henry James´ "The Bostonians" : en ren njutning under en dag av tålamod. Ibland läser jag högt för mig själv, och gläds åt en engelska som glider fram rytmiskt och obesvärat som en kanot i mjukt vatten.

De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.

Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.

Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.

Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.

Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.

Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.

Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.

------------------------------
(Repris från Den blinde Argus. Det är för vackert för att blogga idag.)

fredag 24 februari 2012

Metaforiska hästar och kor

Oftast när jag skriver är det som att hoppa upp på en liten snabb islandshäst. Den går lätt över markerna härs och tvärs, och när den börjar tölta är det bara att hänga med. Det kallas för associativt skrivande. Tölt lämpar sig särskilt bra för blogg.

Annat skrivande är väl då en högre häst, med lite lynnigare temperament, ömsom ivrig, ömsom stum och tvär. Man skänklar och har sig, men det vill sig inte riktigt. Hem till stallet igen. Mumsa hö. Sova på saken.

Annat är det när jag nu står framför vita ark med en tallrik tusch och en mugg vatten bredvid mig. Fina mårdpenseln i handen. Här ska målas berg och väder, nämligen. Joda, min hjärna och min hand hittar varandra, det gläder mig. Men det är ändå lite som att rida på en ko. Man kan inte skänkla den och den behöver ett och annat rapp för att alls ta sig från bergskanten till molnryggen och tillbaka till den milslånga skogskanten vid sjön.

Snön ryker. Tuschet är lite för svart eller lite för blekt. Men det ger sig långsamt; det gäller att hitta rytmen. Kossan andas ut. Själv blir jag så trött som om det var jag som var kon. Men shit, det är jag ju. Tungan utanför.

De som har koll på zenbuddhismen kan hitta likheter och olikheter i de koans som handlar om att rida buffeln. Jag är inte i närheten. Men det tar sig.

"He rides astride the water-buffalo, but he is walking" - And how slowly!


Se på den här tuschmålningen: märk hur betydelsefullt tomrummet är. Vad vi ser i tomrummet. Det är som bra dikt. Men vi västerlänningar har en tendens att fylla bilden. Massa är makt, ackumulering är status. Här i bergen ser man tomrummet bättre. En god början. På vad? På vad som helst.

(Klicka för förstoring).

torsdag 23 februari 2012

Så lite som behövs

Häromdagen satt vi här och åt semlor, Gerd, Ivar och jag. Jag hade inte ens märkt att det var fettisdag, men Gerd är en flicka med traditioner. "Flicka och flicka", skulle hon förstås säga.

I alla fall; som vi satt där med marsipansmak i munnen kom en ripa och satte sig på högsta snöhögen utanför fönstret. Och igår kväll, på askonsdagens afton, såg jag åtta ripor i trädet utanför. De åto så sakteliga av björkens knoppar. De hoppade lite hit och dit i trädet, och brydde sig inte om mig, vad det såg ut som. Men jag bryr mig om dem. En tokig stockholmare kan man tro, men si det är fel. Ivar och Gerd var också mycket fascinerade av ett så nära ripbesök. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur det kom sig. Här uppe på kullen brukar vi inte se ripor. Jag sa att det nog är de enorma snömängderna som lockar riporna att söka sig till lite lugnare ställen, som en väl skottad tomt. Ivar fyllde i med att de inte var rädda heller. Jag kan också tänka mig att det är en lite bortkommen grupp på åtta som liksom tyr sig till mänskliga fönster och stora ögon.

Men det jag tänker innerst inne säger jag inte: Det är förstås för att jag skrivit om dem på bloggen som de kommer tillbaka. Ripor är som alla vi andra, glada åt lite extra uppmärksamhet. Och så har de förstått att de betyder någonting för mig. Därför kommer de hit, rännande, dagarna i ända.
Och flyger fladdrande upp och ner mot sjön, bara för att jag ska få se hur de tar sig ut, med utbredda vingar.

Ja, det var det. Annars inget nytt. Gerd och jag har tagit bilen och handlat, och hon har huset fullt av barnbarn, och så pratade vi om våra knän. Bland annat. Och så har jag köpt hemlagad hjortronsylt. Till fjällfilen. Och så är det ljust till halv sex. Och jag längtar högre upp i fjället. Men inte än, säger stigfinnaren.


Max Ernst var aldrig här; men håll med om att det är hans måne. Liksom.
(Bilden är inte tagen av mig).

onsdag 22 februari 2012

Vindar och blåst

Igår läste jag på Gunnar Strandbergs blogg en vacker och lite sorgesam dikt, "Vinden är det", som inspirerade ett svar:

Här sågs en annan vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Förändring, heter den vinden. Idag är den underkastad tystnad och fullkomligt snödjup.





Bild: Fabian Tholin

Här en bild från solstormen häromnatten.

tisdag 21 februari 2012

Homeland: best in class.

Ni som av allmän motvilja mot TV-serier, eller på grund av något annat, missade "Homeland" bör ångra er. Det är en av de bästa serier som sänts i Svt. Handlingen är för komplicerad att befatta sig med i väntan på norrskenet, men historien pendlar mellan en marinkårssoldat, nyss hemkommen från fångenskap, och skenbart - eller på allvar - omvänd till islam, hans familj, samt en kvinnlig CIA-agent, som misstänker honom för att planera en terrorattack.

Under tolv avsnitt hinner man tro och tvivla på de olika inblandades motiv, deras paranoida reflexer och överstyrda säkerhetspådrag. Behovet av kontroll står i exakt paritet med "hotbilderna", och med det okontrolllerbara. Ond och god, klok och galen, svänger mellan personerna som en orytmisk pendel: Vem har rätt intuition, vem ljuger kallast? Hur genomskådar man fanatismen hos sig själv och andra?

Jag blir tagen av ett land som kan skapa så här självkritiska produkter: Där den islamistiska terrorismen sätts in i ett krigsperspektiv; där en amerikansk utrikesminister inför frågan om man kan bomba en skola med 83 barn där en AlQuaida-ledare kanske gömmer sig, får uttala repliken: "I think it is within the parameters". Varvid den humanistiske CIA-agenten (spelad av Mandy Pantinkin) sidoviskar: "From where did we get these words?"

Welsharen Damian Lewis gör sitt livs roll, som den motsägelsefulle marinkårssoldaten. Clare Danes som den speedade CIA-agenten är lika bra, och redan nämnde Mandy Patinkin - också CIA - är en tung, fin klippa i händelsernas virvlar. Love them all for it. Samt manusförfattarna, vars intelligenta dialoger slår kängor i huvudet på svensk krimi-realism. Det här är film på högsta nivå.

Ni kan se den på Svt Play fram till den 29 februari.
Men ta pauser, för det är starka saker. Gripande, spännande och mer komplicerat än någon debattartikel ni läst.

Tillägg: Och - javisst - det här blev en vinnare på Emmygalan så klart!

----------------------------------------------------------------------

PS: Andra rundan av Homeland 2012-13, avslutad 8.1.13. höll tyvärr inte måttet från förra omgången. Idel cliffhangers och våld, blandat med sega, sentimentala longörer. Inte samma manusförfattare, inte samma serie. Men skådespelarna - lika briljanta, också när de alltmer förvånade fanns sig ingå i en helt annan deal?

onsdag 15 februari 2012

Horace flyr i vindens klädnad

Igår kväll anlände jag sent till svågerns lägenhet för att sova ut natten före resan. Strax före bingen hittade jag en vacker liten bok på byrån: Cigaretten efteråt.
Vilken svåger! Vilken läsning! Alla dagens trista moment av praktiska överväganden och små skitkonflikter beträffande bullerhuset föll av mig. Tanken började vända mot sitt ljus.

Horace går på vattnet. Inte så att han undviker realiteterna och alla våra små bekymmer; döden och ärans fält, misstron och intigheten. Han betraktar och beskriver, lugn som en stoiker, men inte utan epikureiskt smil och pessimistiskt förakt. Det han skriver om ironikerns oförmåga att låta sig drabbas av verkligheten och Eros, är helt betagande för att komma från en mans sida.

Road lyfter kvällen. Nike flyr det låga.

En enda invändning gäller texten där han berättar om en ung man som sagt om Bruno K Öijers poesi; ”det är ett sätt att leva också”. Engdahl invänder att Öijers livsstil inte skapar poesi, men däremot hans sittande vid skrivbordet. Det var en alltför enkel poäng. Man kan inte tänka sig Öijers poesi utan den dionysiska livsdriften, mörkerjaget och alla dess möten med det lägsta under stjärnan.

Där skiljs vägarna, mellan Dionysos och Eleganten. Jag respekterar båda. Men jag har mycket roligare med Horace.

Här några stycken ur Cigaretten efteråt:

Ärelystnaden – ja, du milde! De flesta manspersoner liknar i mentalt avseende en flyttkarl som bär på en skrymmande börda, som gör det omöjligt att se rakt fram och bara tillåter en och annan sidoblick, tyvärr otillräckligt för att bli varse de stora fallgropar som ett barn borde kunna upptäcka på tio meters avstånd. Om han för ett ögonblick kunde lägga bördan åt sidan, skulle han se hur hans bröder stapplar omkring, alla med en likadan bautasten i famnen, röda av avsträngning, halvblint kryssande mellan olyckor som varje gång kommer att göra dem lika förvånade. Det föremål som på detta sätt berövar mannen normal uppfattningsförmåga är hans egen betydelse.

(…)

Seriösa resonemang om konsten åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen. Resonemangen däremot verkar efter en tid ohjälpligt preciösa och besvärande. Hörde Erik Lindegren i en gammal radioinspelning tala om Bartóks musik. Så själfullt…Gode Gud!

(…)

Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd, en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.


tisdag 14 februari 2012

Fa-an, Alexander!

Efter att ha hört ett antal radio och TV-recensenter vrida sig i stolarna under sin otydliga beskrivning av det nya mästerverket på Dramaten, började jag undra vad det hela handlar om. Världens längsta kalasfilm om borgerlighetens charm, livslögner, och undangömda konflikter dög ju så bra som den var. Men att göra riktig teater av en film som bygger på strukturen många-pärlor-på-en-tråd måste vara en svår uppgift, även för den som gått alla dramaturgiska kurser i världen. Alltså, varför?

Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?

Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.

- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.

Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor homage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra homage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.

- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, det e det re e, sörru. Det e inget man håller på med om igen.

----------------------------------------

Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.

Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.

måndag 13 februari 2012

Romaner och hålfotsinlägg

Det finns romaner som tycks traska på med nödvändiga hålfotsinlägg. Man känner liksom att det inte skulle gå annars. De foträta skorna, och den lilla kardborrslejfen behövs inte alltid. Men något med fotens ställning är det man ideligen kommer att tänka på. Gångart: Inte helt naturlig.

Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.

Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.

Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.

Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.

Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.

Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.

lördag 11 februari 2012

Schubert – en duktig flicka?

Hur ofta händer det inte, på alla yrkesområden, att kvinnor utsätts för epitetet ”duktig flicka”. Det har hänt Agneta Pleijel och Kerstin Ekman och Åsa Nilsonne, och säkert mången strävsam doktorand, kommunchef eller påläst kulturskribent. Folk som matar in sten på sten i sitt murverk och sen ser ut över en hel stengärdsgård sisådär i 50-årsåldern. De har byggt något i stil med småländska stenmurar, fast inte så påtagligt då. Men duktigt.

Aldrig hör man att män inom kultur eller samhällsliv kallas för duktiga pojkar. Så, så, klapp, klapp, Leif GW Persson, duktig pojke Eller; klart det går bra för Per Wästberg, han är ju en så typisk duktig pojke. Liksom Pär Nuder. Och, klapp, klapp, Jan Carlzon. Och en klapp till för Per Svensson; det syns ju att han jobbar ihjäl sig.

Idag hörde jag en del Schubert på radion och - jag erkänner genast att jag ingalunda är encyklopedisk på musikens område - kanske var det just därför som jag kunde se Skriften på Väggen:

SCHUBERT – EN DUKTIG FLICKA!

Det var något hamrande och besviket med tonerna i hans pianokonsert (pianosonat var ordet)– minns nu inte vilken, men jag minns att jag har hört det där förut just hos Schubert. Ett väsen som reser sig ur tangenterna med ren och skär järnvilja; ett dunkande och pressande, en ambition som hörs därför att det är något annat som fattas: Lättheten. Det är som att lyssna in ett misslyckat samlag. Pojken gör allting rätt, men det händer ingenting. Bam, bam.

Nu vet jag att Schubertianer av alla kön och schatteringar kommer att få ett litet bryt. Men det här är ju bara en åsikt, för fanken. Schuberts lieder är romantiska, och i god mening folkliga. I många av pianostyckena däremot, förtar han sig. Därom är jag övertygad. Ni har en sett en till Duktig Flicka nomineras, av en oborstad skribent som borde veta bättre.

Och (här finns utrymme för nyanser) – så här kan det, å andra sidan, låta när han får sin innerlighet att flöda, och lossar på ambitionens hårda grepp. Finns då ingenting, ingenting, ingenting, att invända. Kan lyssnas på hur många gånger som helst. Utom all tävlan.

fredag 10 februari 2012

Små reflexioner

Förr fanns det avklippta vantar som målare använde när de stod ute i kallt väder; nu finns det en annan sort avklippta vantar, som man har för att alltid kunna stå och sms:a och androida och ha sig, utan hinder.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.

Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.

Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.

Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.

Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.

söndag 5 februari 2012

En särskild ”etik” för kvinnor?

Igår såg jag Lars von Triers brännmärkta film ”Anti-Christ” . En svart saga om svaghet, ångest, sorg och besatthet. Det var en vacker film och jag tänkte att den påminde en del om Tarkovskij. Såg efteråt att von Trier dedicerat den till sin gamle mästare.

Nu blev det ju då den kom ett himla hallå om von Triers konstiga kvinnosyn, vilket i stort sett beror på att ingen recensent idag har något större bakgrundsdjup vare sig när det gäller allegorier, sagor eller psykologisk projektionsdynamik. Vi ser för mycket på amerikansk feelgood-film här, och bejublar halvtöntiga svenska debutanter. Von Trier är en gammal räv, och såna får tåla. Nog om det.

Jag ser alltså en av filmhistoriens märkligare skapelser. Gjord i ett långsamdunkel som för tankarna till halvvaka och dröm. Den som avläser den här filmen realistiskt har rätt att spy; men hör nu här: Det här är bilder av något annat än Halv åtta hos mig.
Kvinnan och mannen har ett intensivt samlag; samtidigt hoppar deras lille son ut genom ett fönster och dör. Jag tänkte genast på Eric Claptons döde son, och vilka märkliga orsaker som kan ligga bakom att man missar att fatta tag i ett barn, i ett fönster.
Här börjar så skuld, sorg, ångest och dolda konflikter att bränna till. Mannen som är psykoanalytiker försöker – på det där behärskade analytikersättet – leda sin hustru vidare förbi ångesttopparna och lyckas också efter en tid. Hustrun försöker tröstknulla och skrika av sig, men så ändrar sig spelet:

Hon antar behärskningens mask. Vi byter roller, säger hon.

Där börjar det sadistiska helvetet. Är det bara ett rollspel de byter: eller byter hon ut sin yttre flickhustru mot ett inre monster?
På husets vind hittar mannen resterna av den avhandling hans hustru påbörjat om häxprocesser och kvinnomord. Han bläddrar i anteckningarna som avslutas med en handstil som flyr över sidorna, psykotiskt.
Medan filmen rullar på mot sitt helvete; ser jag en kvinna som inte bara vänt på rollerna; hon har också omedvetet önskat livet ur sin son, och hon – akademikern Faustina, på sin ensamma studerkammare – har omedvetet introjicerat de gamla berättelserna om häxor: Ni vet stegel och hjul, och brinnande kvastar mot djävulens stenkåta kalla famn.
Det är helt klart en flippad saga och allegori. Och (kanske) jungiansk psykologi på samma gång: Människan har en fin framsida, ett inre landskap av små djur (de är också med i filmen) och en dunkel skuggsida som yttrar sig i hat, avund, mordiska impulser och driften att förstöra sig själv eller andra. En sån saga går inte att genomföra utan ett understatement om de tusentals patienter som i sina sessioner hos psykoanalytikerna avgett stoff som liknar Medea och Bröderna Grym: Mordiska mödrar, förstörande fäder, syskonavund och iskyla.

Så jag sammanfattar: Filmen rider vidare på en kall kåthet och ett hämndbegär som resulterar i kastrationsscener. Den till döds torterade mannen stryper sin fru, och hankar vidare ut i livet på en krycka. Greek drama revisited.
Jaha. Och nu ska ni upp och hojta alla feminister, för här var könsfördelningen fel. Det var ju inte mannen som var fan själv, utan kvinnan. Men hon, i sin tur var - som jag ser det - ett medium, besatt av århundradens projektioner på kvinnan. Hon hade tagit hela kvinno-demon-skiten in i sig.

Ja, vänta nu: Det här blir förstås mest intressant för oss som är engagerade i psykologi och människans skuggsidor. Dit hör också von Triers teckning av den lite valhänta KBT-terapeuten, som liksom bara har fina råd, struktureringar och rollspel att komma med, inför krafter som inte hör hemma på KBT-soffan i de snabbspolande psykologernas väntrum. Utan i ett annat djup, en virvel. Vertigo.

Så klart att von Trier gör sig av med egna demoner och egen ångest, men det gör alla; en del genom att var med i Gladiatorerna. Då föredrar jag konstens eftertänksamma medium. Halv åtta hos mig handlar då inte bara om lilla kalvfilén och ricottan. Det handlar också om sjukdomen i relationer.

Och där – i mellanrummen - finns det ingen särskild feministisk etik för kvinnor. Etik är samma för alla. En kvinna som driver runt i Europa och pockar på vandrande dildos, medan mannen är hemma och jobbar, är inte min syster. En kvinna som begär miljoner när hon själv vill skilja sig, och som skiljer sig med advokatombud inför sin dödsjuka man. Det är inte min syster. Ett gäng döttrar som bevakar sin fars säng för att få ut sina arv, och som i krisen runt en döende fortsätter med sin hämnd, är inte mina systrar. En kvinna som på grund av missriktad härsklystnad gör sina barn arvlösa, är inte min syster. En kvinna som styr familj och land och riskkapital med järnhand och låter sjuka och gamla och skolbarn fara illa. Det är inte min syster, och inget lands moder.

Von Trier vågade ta i det där: Att ingen är helig ko för att hon är kvinna. Bra att tänka på idag, när nythatcherismen försöker inbilla de okunniga att de ska beundra en stålkantad krigshäxa som drog in skolmjölken. No tits for tats? No tits anyway.

--------------------------------------

Tillägg: Tänkte vidare på den här filmen under mina flyttningar genom staden. Ser hur von Trier bearbetar ondskans problematik; som han f.ö. gjort i en serie filmer där den mest utsatta alltid varit en kvinna.
Här, i Anti Christ, tycks det handla om en urgammal filosofisk/religiös problematik: Varifrån kommer ondskan, hur uppstår den, vem blir dess redskap?
Från kristet och annat religiöst håll är väl det vanliga svaret frestelser; "ve den genom vilken förförelse kommer" etc. Från historiskt håll ser vi hur makt korrumperar. Sociologerna pekar på miljö och ondskans bakgrundsbrus.

von Trier gör något som är på en gång psykologiskt inkännande och filosofiskt intressant: Han ser ondskan uppstå ur smärtan. Kvinnans smärta som hon inte kan härbärgera, tomheten som hon försöker fylla, blir ett svalg där ondskan kryper in som en hyena i sitt bo. Ondskan vrålar, och täcker över tomheten. Ondskan förstör för att täcka över en inre känsla av förstörelse, och förintande tomhet.

Där finns Breivik och andra mördare, Caligula och andra maktgalna, tomhetens tyranner, överallt. Ondskans banalitet, frasen som Arendt myntade, ligger inte riktigt lika hårt och djupt som von Triers film. Men så har också hennes ord missförståtts och övertolkats; det hon menade var nog bara att det i de skenbart vanliga mänskliga grupperingar uppstår tryck, tanklöshet, dumma, vredgade gemensamma fraser som växer i styrka...
Få ihop de två bilderna av ondskan, den som kan. Det blir inte jag. Inte ikväll.



torsdag 2 februari 2012

Inte mer än så här

Inte mer än så här här hinner jag idag.

Det kan ju vara skönt att slippa leta själv,
jag letar hela tiden; vad var det nu jag skulle
plocka med mig, från den ena lägenheten till
den andra, från det ena livet till det andra,
från den eviga höstens grå till äktvintern...

från grusgatorna till det allt närmare draget
från silversnön och yran och beckmörkernatta
där oppe...från treans buss till polarljuset
och annan energi: Lapplandspilen, vilken
gammeldags-dröm för alltför illa klädda
skidåkare i anorak och slappa skidbyxor

jag ska vara helvadderad, eftersom jag aldrig
varit helgarderad, och först blir det sparken
och om isen håller får man se, jo, det gör den ju nu,
och då går man där som en nallebjörn och sen så
oppåt fjället och gnisterljuset med svarta piggranar
i rader av utblottad arktisk översättning

och jag är lite skraj att ens skriva om det
som med allt som man älskar högt...