onsdag 11 januari 2012

Min faiblesse för musiker

När jag var ung var det alltid musiker som kom i min väg. Första kyssen var en klassisk gitarrist. Första sambolivet med en musiker i Träd, Gräs och Stenar. Senare i livet blev jag förälskad i en konstnär och en musiker nästan parallellt. Men det var musikern som var ledig. Det är ju oftare så med musiker, att de är lediga.

Numera måste jag inte bli förälskad i musiker; det har blivit klarlagt att de hör till det eldigare området av mina projektioner. Att jag hela tiden älskar vissa konstnärer, en och annan författare, och så musiker då. Spelar ingen roll om de är klassiska pianister, vilda dirigenter, rajsångare, cellovirtuoser, rockmagneter, eller tenorer. Jussi, Placido Domingo, José Carreras, Bob Dylan, Leonard Cohen, Bryn Terfel, Erik Saeden, den unge Robert Plant, Jim Morrison, John Lennon, Nick Drake eller violinisten Daniel Hope. Alla får plats på kartan. Liksom alla brudarna då; från Joni Mitchell och Sandy Denny till René Fleming, Melissa Horn och Cecilia Bartoli. Alla dessa som tar kärlekens banaliteter till förvånande höjder.

Kartan växer; men vissa brutala hårdrockare och söta gullpoppare är för alltid utanför min lyssning. Liksom vissa pianovirtuoser gör mig mera döv än mottaglig. Samt finns det en och annan folkmusikmänniska som gör mig alldeles galen av anti-nostalgi. Nämner inget namn för jag vill inte vara elak. Men det är hon som skriker efter korna, ni vet.

Åter till folkrocken. Nu senast då var det Thåströms återkomst. Jag var förstås inte på plats i Göteborg, på Way out west. Men vi som missade det kunde se filmen om Thåström och hans konsert tre gånger i SvT. Två gånger höll den faktiskt för. Och det är ju egentligen inte klokt av mig att säga det. Jag hör inte till Thåström-generationen, och jag har alltid haft svårt för Plura och tyckt att Eldkvarn, och den ännu senare generationens Håkan Hellström är grovt överskattade. Men Thåström är och förblir unik. Pånken med tattarlook som inte är någon pånke längre, utan bliven 54. Han har alltid haft en plats i mitt hjärta; helt sedan han sjöng Bellman som ingen annan kan sjunga Bellman: Märk hur vår skugga.

Dessutom är hans egna låtar helt autentiska, ärliga berättelser om delar av hans liv; som Pappan i Främling överallt, som ligger och vrider sig på andra sidan väggen. En låt som Thåström fick ur sig rätt sent i livet. Så kan det vara med föräldrar. Sen förstås Kärlek är för dom och den romantiskt stökiga Släpp Aldrig in Dom Här, samt den låt jag föll för nu: Fan fan fan: ”Det skulle varit du”, en låt om en gammal passion.

Thåström hör till dem som aldrig larvar sig i TV-program, och som alla vet är han nästan omöjlig att få intervjua. På scen spattar han runt som värsta ADHD-freakset, men det GÖR ingenting. Det är så han pejlar sin inre ton. Hans sång är helt igenom äkta, hans musiker i tung-gung-rocket är skitbra. Och jag som alltid vetat att jag gillade honom, vet det ännu bättre nu. Karln är ju poet. Liksom några i den här gruppen, och den här mannen, och den här, och många fler. Det är bara att älska på. Finns hur många musikaliska orter som helst på kartan. Ain´t life grand?

--------------------------------------

Tillägg: Hon där uppe i norr hälsar att "Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igår kväll", så det kan den som vill göra.

19 kommentarer:

  1. Hej, håller med om att han är speciell med stor äkthet. Men trots att jag är uppväxt både med Ebba o Imperiet har jag svårt för hans senare grejer. De är lite för mörka o dystra för mig. Sen tycker jag hans melodiska talang försvinner i allt "oväsen" som han så älskar.

    Men jag är en väldigt kräsen människa...

    SvaraRadera
  2. Jo, life is ganska grejt, trots allt. Thåström med. Skönt att det finns såna som han, också.

    SvaraRadera
  3. Jag är också kräsen, Peter. Om jag nämnde alla jag väljer bort skulle det bli en väldigt lång lista.

    Med Thåström är det nog så att det går rätt in, eller ej.

    SvaraRadera
  4. Thåström går rätt in i mig också, har alltid gjort, även om jag kan tycka om att det blir FÖR rätt in ibland. Det tar helt enkelt så hårt att det gör ont. Fan, fan, fan är en perfekt balansgång mellan det smärtsamma och det nostalgiska, den låten kan jag höra hur många gånger som helst.
    Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igårkväll - det finns där! Så du kan se det igen, Gabrielle!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker inte OM att det går för rätt in, jag tycker ATT det går för rätt in.

      Radera
  5. Northof...det är väl framförallt kul för dem som inte sett det att du hittat länken (jag letade knappt).

    Fan fan fan, tog mig också mest. Den där pojkmanliga ensamheten. Sen tänkte jag: Han skrev den nog till Amanda Oooms, och till viss glädje för alla nostalgiker och romantiker tycks de två vara tillsammans igen, efter tjugo år. Nåja, detta var en bisak, på det emotionella spåret - ej att förakta.

    Amanda Ooms skrev ju också en rätt fin, levande roman om sin ungdom, om bla den besvärlige rockaren.

    Jag tyckte också det var ett ovanligt bra porträtt + konsert. Med tydlig redigering och presentation av texter, samt då den allvarsamme sångaren själv.

    SvaraRadera
  6. Oj, tack! Inser hur obildad jag är som inte "kan" Thåström. Känner ju väl igen hans namn men har knappt hört nåt av honom alls. Nu lyssnar jag lite på dina länkar.

    Men oj en gång till - oj, för Jussi! Vilken fantastisk inspelning av Nessun Dorma! Vet inte om jag nån gång njutit så av Jussis sång trots att ljudet är lite burkigt. Min stora dator är på service och jag har bara laptoppen. Läste förresten under Youtube-inlägget kommentaren "My computer cried". Och ja, det gjorde nog min med och jag också. Jag är väldigt svag för riktigt bra tenorer och dit hör förstås förstås Jussi. Annars är min favorittenor Pavarotti, som ju tyvärr inte är kvar härnere heller utan väl sitter på ett moln nånstans och underhåller änglarna med sin sångkonst.

    Det kommer ju nya tenorer också. Har nyligen börjat lyssna på Jonas Kaufmann, tysk tenor, och han är duktig, stark röst, bra klang men inte alls den mjukhet och känsla i rösten som både Jussi och Pavarotti har. Ja, du ser, jag går igång på tenorer! Satt och smågrät till slutakten av Lucia di Lammermoor på tv från Metropolitan häromdan. Där finns ju en fantastisk tenoraria och killen som sjöng den nu gjorde det mycket bra.

    Jag ska lyssna mer på Thåström när jag lugnat ner mig efter Jussi./Gabrielle RW

    SvaraRadera
  7. Ja, hej Gabrielle, jag är inte precis något Thåström - orakel själv. Han är bara ngn som fastnat.

    Och Jussi, antar att du såg programmet om honom nyss?

    Pavarott har jag lite svårt för, tycker han skriekr på ibland. Och Carreras blev ju lite svag mot slutet. Kul att du tipsar om nya tenorer. Jag är, i hela min musiksmak, på något sätt svävande på en lina mellan helt motsatta musikkulturer. Och det är bra så. För min del.

    SvaraRadera
  8. Suck... har tydligen missat nåt på TV med Jussi, f-n också men hunden skulle ju kvällskissas. Tänkte egentligen bara lägga till ett namn i listan på älskade tenorer: Ragnar Ulfung!! Så det så!!

    SvaraRadera
  9. Vänta nu: var det Ragnar Ulfung som gjorde Sarastro i Bergmans Trollflöjt---i så fall är jag med. Och jag kan höra hans ton någonstans i bakhuvudet; Var han inte också huvudrollsinnehavare i Aniara?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Monostatos i Trollflöjten och Den Stenstumt döve (heter han så?) i Aniara. Jag förälskade mig som 11-åring i honom och hans Gustaf III, rollen som gjorde honom känd i Genteles uppsättning av Maskeradbalen. Senast jag hörde och såg honom på scenen var i Pajazzo vid mitten av -90-talet. Han var fortfarande SÅ BRA!

      Radera
    2. Och Cold dog för ungefär ett år sen. För att nu höra till de morbida moratoriores; men han var nog en av de ljuvligaste basar jag vet. Allmänt svag för basstämman f.ö. Även i körpartier.

      Ulfung ska jag kolla lite mer...

      Radera
  10. Nej, nu minns jag att jag minns fel; det var Ulrik Cold jag fastnade mest för den gången, basen, som gjorde Sarastro. Ulfung gjorde en annan roll.

    Och du AM: Filmen om Jussi går nog också att se på Svt Play.

    SvaraRadera
    Svar
    1. PS. Fastnade också för Sarastro och älskar hans arior i Trollflöjten. / Anna

      Radera
  11. Träd, Gräs och Stenar... Herregud, those were the days. Jag har ingen skivspelare längre, annars hade jag rotat fram en LP och sjungit med (jag citerar ur ett osäkert minne):

    kalsonger av siden
    dom var inget att ha
    harsyra och tallbarr
    det går lika bra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, se där, "När lingonen mognar" tyckte jag om, Tidholms text. Eller min text då: Sänd en samuraj till stan...:)

      kul att du var med även på det tåget...
      numera tycker dock jag mer om siden än tallbarr,
      fast det gjorde jag nog då med, innerst inne.

      Radera
  12. Av nån anledning kan jag inte kommmentera på min egen blogg (internet kommer alltid med roliga överraskningar)Men vad jag kan säga är att det är skillnad på att ha åsikter och att genom sin person vara rebellisk. Rebellen som jag skrev om var inte i politisk mening. Varken Cloony eller Sean Penn avviker nämnvärt från det rådande mansidealet. Sen håller jag inte med om engelsmännen idag. Och självklar är inte Nicholson rebell idag - han är väl snart 75 !

    SvaraRadera
  13. Jag förstår. Men det var två parallella diskussioner; en om machoidealet och en om rebellen: rebeller har jag svårt att hitta just nu, men det jag menade med de engelsmän jag nämnde - på din blogg - var väl helt enkelt en annan, och av mig eftertraktad elegans, eller kanske konstnärlig känslighet.
    I övrigt kan vi bara enas om att inte enas.

    SvaraRadera