fredag 16 december 2011

Banker och affagangsters

Julgranarna doftar på Odenplan. Det var the good news. Och ändå är de just idag instängda bakom ett hölje av byggplast. Det var knappt att jag kände igen dem. Men det är som med vissa människor; de skulle kunna gömmas i byggplast och om man råkade gå förbi skulle man ändå känna igen dem, på lukten, eller rösten, eller nåt.

Det sägs ju att vi människor går mycket mer på lukten när vi väljer partner, än vi brukar inbilla oss. Klart att social gemenskap, intressen, mental och känslomässig nivå betyder en del. Men det är lukten som drar oss. Iväg eller nedåt eller ut på vida vatten, vad vet jag.
Jo, jag vet. Men inte just nu.

Ångade i det förbannade mörkret genom två olika banklokaler som INTE hade den nödvändiga tjänsten. Tog en buss TRE hållplatser för att hitta ett bankkontor där man kunde överföra pengar från sitt konto till ett annat I SAMMA BANK.
Banker har mitt absoluta ret-överskott just nu. Och jag tror det är precis lika instinktivt adekvat som det där med att gå på lukten. Bankerna har fått en odör. Kanske att de svenska bankerna fortfarande luktar lite gran, eller ek, men de amerikanska luktar definitivt ammoniak, cancerogena hybrider och högar av råttlik i garderoben.

Om ni inte tror mig på min instinkt bör ni leta upp ett formidabelt dokumentärprogram gjort av Charles Ferguson, som gick på TV häromveckan. Han har gått in i detalj på vad som hände, och vad som ledde fram till, den amerikanska banksjukan 2008. Ferguson är ingen Michael Moore som skjuter från höften. Han är en notorisk detalj-och-fakta-granskare. Kallt och envist visar han upp landskapet: Hur stora banker involveras i mindre banker, hur mindre banker droppar lån till första bästa varelse, hur de gärna droppar extra dyra lån, utan amorteringar och utan garantier. Varför? Därför att varenda liten bankkille i hela USA får höjd lön i relation till antalet överdrivna lån han delat ut.

Kanske vet ni det där. Men varken jag eller ni kan sammanhangen riktigt. Och det var det som var meningen med den ”marknadsliberala” avregleringen av bankerna. Att ingen jävel skulle veta vad de kannibalkapitalistiska herrarna (och damerna) gjorde med pengarna. Till exempel: att man spelade ett högt spel med amerikanska aktieägare och låntagare och deras naiva habegär, att man visste att man spelade ett alltför högt spel, att det inte fanns täckning för utbudet av finanser, och att man fortsatte sälja dyra lån och halvt kapsejsade aktier FAST MAN VISSTE att realkapitalet höll på att rasa i botten. Man sa: Det här är real estate security loans. A-level, Missis Jones!

Mansligorna gjorde miljarder som vanligt, och fortsatte mäta pitt med antal flygplan, hus, villor, pooler, horor, etc. Sju flygplan för ett tomt stirrande lejon som hade egen hiss upp till sjunde våningen där han kunde sitta och se ut. Över Odenplan typ. Innan han gick ner i club-källaren och fick sig ett momentant låtsasligg.
Samt flickorna då. Alla de här dollarliggen som de Armaniklädda affarna ska hinna med före nästa boardmeeting och nästa inskyfflade miljard. Love is just a fourletter brute.

Men alltså, egentligen: Jag skiter rejält i om folk är rika som svin och lever sitt liv som om det gick att köpa fram det via grejer och statustävlingar - om de bara håller sig på sin tennisplan och servar. Det som är mitt enda väsentliga uppror för en lång tid framöver, och borde vara det för många fler, är att man utan att låtsas om det har en siciliansk maffia som styr världen. Samma hemlighetsmakeri, köpta vittnen, korrupta överenskommelser, lögner, tvättade pengar och korta brutala krig. På aktienivå. Inget blodigt våld. Men ett vampyriskt utsugande av andra människors resurser. Miljardstölder utan följder. Efter att de uppenbart misshandlade och misshandlande bankerna kraschat blev det visserligen ett par senatsförhör. Allright; de värsta banktjuv-gubbarna fick stå i skamvrån. Staten täckte kapitalförlusterna. Sen kunde man fortsätta som vanligt igen.

Dagens motsvarighet till Al Capone sitter i styrelsemöte. Nu. Inget blod på gatan. Bara en massa människor som får lämna sina hem, och betala för alfatjuvens sju flygplan och åttioåtta finanstricks.
Bara så ni inte tror att det började med några restaurangägare och svartjobbande servitörer i Grekland. Det bara fortsatte där *). Tanken att man med pengar kan komma undan precis allt. Även rättvisan. Dokumentärfilmaren Charles Ferguson visar hur bra det går. Filmen heter inte "How to make it in America". Men det kunde den ha hetat.


En föreläsning med Ferguson finns här. Den Oscarsbelönade filmen går att se här, om man har rätt sorts Adobe. J´accuse heter den jag har.

_______________________________

Tillägg:

Några medbloggare som på sitt eget stillsamma vis tangerat samma ämne finns här, och här. Den senare ingår i en serie på Rasmus Fleischers blogg, texter som vida överstiger mitt kompetensområde, men som jag läser just därför. Och den som vill ta den grekiska krisen på ett mer djuplodande allvar kan läsa den här artikeln av John Lanchester från London Review of Books.

Fotnot *): "crucially, the rich regarded paying tax as something that only the poor and stupid would ever choose to do. This latter fact meant that Greece was in certain vital respects a country without a functioning version of the social contract", ur hans artikel.

Här ännu ett citat ur artikeln; om de bläckfiskliknande monetära komplikationerna i "Greklands" kris:
"The collapse of Lehman Brothers in September 2008 was one of these ‘credit events’. It is in their nature that they are chaotic and unpredictable, and all the more so because the fundamentals of the economic order, as constituted in 2008, are still intact. Who owns that Greek debt? As I’ve said, mainly French and German banks. Yes, but banks insure their debt via the use of complex financial instruments. Insure it with whom? Don’t know: some of it is insured with British banks as counter-parties to the risk, but that risk will be insured in its turn, so that the identity of the person holding the parcel when its last layer of wrapping comes off is a mystery. That mysteriousness was the thing that made Lehman’s collapse turn instantly into a systemic crisis."

8 kommentarer:

  1. Ibland känner jag att jag, som lever på rätt små marginaler, har det så himla bra. Inga banklån, inga materiella tillgångar, ingenting särskilt av ekonomiskt värde att oroa sig för. Jag fattar inte att inte fler människor vill ha det så! Det ger en otrolig frihet, även om det kan vara slitigt ibland.

    SvaraRadera
  2. Och det är ju inte bara hur hänsynslöst detta har skötts i de där styrelserummen som har betydelse, utan också hur mycket makt marknaden har fått genom politiska beslut. Det här är också rätt obehaglig läsning, i vanliga mainstream SvD, under rubriken Reformen som äter upp din pension
    http://www.svd.se/naringsliv/riskfylld-reform-krymper-pension_6710427.svd

    Den innehåller egentligen alla de tankar som den som var skeptisk till det här tänkte långt innan. Vilket gäller hela cirkusen egentligen. Och jag har kommit att tänka att det kanske inte beror på att vi inte förstår ekonomi, utan på att ekonomi kanske inte bör gå bortom det som en intelligent och hyfsat välinformerad människa kan ta in och anse rimligt. Någonstans på nivån att tjänade pengar ska motsvara något mer eller mindre handfast mervärde eller i alla fall förväntan på att sådant mervärde ska uppstå.

    SvaraRadera
  3. Helena, javisst, vi trivs med det enkla. Och kallar det frihet.

    Men den stora bilden är ju ändå att mycket av det vi haft i ett land som Sverige, och andra delar av Europa, samt vissa delar av USA och Kanada, är på väg att destrueras av de ovan beskriva krafterna. Lite satiriskt kan man teckna bilden så här:
    Kannibalkapitalism + budgetdisciplin = demokrati?
    Svaret lär inte bli ett rungande ja.
    Och där kommer miljöfrågor, stadsbyggnationer, pensioner, barn, sjukhus, allt - att hänga i tampen av en MEDVETEN ekonomisk förstörelse som börjar i vissa bonushöga tjänsterum och slutar med riskkapitalistisk äldrevård, och svenska skattepengar i Jerseygömmor.
    Jag tycker du ska se Fergusons film.

    Anna, det låg kanske något i det där med guldmyntfoten?
    Men visst bilden kan göras ännu större. Jag ska läsa din SvD-länk. Tänker också på att det är bra att de har Andreas Cervenca; se tex den här länken http://www.svd.se/naringsliv/europas-i-sarklass-farligaste-underskott_6612754.svd, - apropå vilka som inte kan räkna.

    Cervenca fick nyligen ett stort journalistpris. Välförtjänt.

    SvaraRadera
  4. Jo, jag vet. Man kan inte gömma sig i sin lilla håla hur länge som helst. Rätt som det är behöver man sjukvård och så finns den inte längre ... När jag är klar med atombomben ska jag ta itu med bankerna också.

    SvaraRadera
  5. Cervenka är jättebra!

    Jag blir så A*R*G* när jag tänker på kannibalismkapitalismen att jag inte kan tänka klart. Det är väl därför jag aldrig skulle kunna fungera som politiker - en av ilska spottande, fräsande och stammande medelålders kvinna är inte särskilt övertygande.

    Men jag försöker rekommendera min omgivning att läsa t.ex. Cervenka i SvD. Undras om blodtrycket skulle klara av den där dokumentären du rekommenderar?

    SvaraRadera
  6. Hej North of... sort of - aggressive.
    Du, det är mkt bättre att ta ut svängarna än att vara passive aggressive.

    Politik är nog inget för rigtig uppriktiga människor, om man undantar exemplen ovan, och några till. Men där handlar det ju inte om partipolitk och att vässa naglarna i "klubben för inbördes beundran" som Miss Gilette brukar uttrycka det.

    A*R*G*, kan väl vara liksom en upptakt, till det mer genomtänkta. Och det är just det som Ferguson gör så bra. Stilvasst. Du kommer att bli nöjd. Blodtrycket - ja, jag vet - don´t mention it!
    Men efteråt blir man glad för folk som orkar peta rätt in i Sk***n.

    SvaraRadera
  7. Med "exemplen ovan" menas inlägget om Havel och andra.

    SvaraRadera