lördag 31 december 2011

Nyårshälsning från en bortgången

"Vad återstår då för oss att göra?
Enligt min åsikt finns det en ganska enkel möjlighet att låta bli att plåga sig med ideologiska pseudoproblem och i stället - nu, här, alltid och överallt - försöka se till att konkreta saker förändras till det bättre, att friheten blir större, att den mänskliga värdigheten blir mer respekterad, att ekonomin fungerar bättre, att jordklotet blir mindre förstört, att förnuftigare politiker styr, att sanningen får sägas - och att människor inte bara misströstar om denna sanning, utan tvärtom försöker dra praktiska konsekvenser av den".


Vaclav Havel,
ur En dåre i Prag.

onsdag 28 december 2011

Maffiafamiljen sammanträder

De ståndaktiga hyacinterna står som små svärd, vita mot den svarta fönsterrutan. Den ståndaktiga familjen sammanträder kring ett födelsedagsbarn. Två rätter och brylépudding till efterrätt. Sedan frukt, choklad, tokajer och diskussioner i soffan.

Min äldre syster har läst Tranströmer. O, så tråkigt, säger hon. Jaha ja. Javisst. Solklart. Eller jasså jaha. Må dä. Hon tycker också det var konstigt att Zymborska fick Nobelpriset. Jaha ja. Jojo. Jag prövar att undersöka hur mycket poesi hon läst för att fälla dessa tvärsäkra omdömen. Inte så mycket visar det sig. Min yngre syster tar över rodret genom att fästa uppmärksamheten på Martinsson. Hon säger att hon läser om Aniara ungefär vartannat år och att hon fortfarande blir helt tagen av den, språket, atmosfären. Jag tror aldrig jag läst Aniara mer än en gång, kanske två, jag är ingen stor omläsare. Men jag vet att Aniara håller.

Sen kan jag inte låta bli att tänka: Okej, jag kan ingenting om opera (min svågers specialitet). Anta nu att jag går på Operan för första gången, för första gången ser Don Giovanni, och sedan kommer ut därifrån full med tvärsäkra omdömen om rollbesättningen, dirigenten, första violinisten, etcetera. Unthinkable. Så att, säger jag till min äldre syster; det är kanske bra att veta lite mer om ämnet innan man sätter sig på någon (diktare eller annan).

Svågern och jag övergår till att tala om klassisk musik. Mycket roligare faktiskt; eftersom detta är ett nästan vitt område på kartan som jag är igång med att genomströva. Svågern gillar som sagt opera, det gör inte jag så värst, en och annan aria, javisst, men min riktiga musik är symfonier, koraler, partitor, och spansk gitarr. Svågern och jag talar om röster, klanger, René Fleming, Nina Stemme, Cecilia Bartoli. Jag tror att vi båda, utan att säga det, tycker att Ann- Sofie von Otter är lite tråkigare än de nu nämnda. Så – alla tycker sitt.

Vi leker inga lekar den här kvällen, men systrarna och jag sjunger Staffan Stalledräng. Den och mycket annat sjöngs alltid unisont under vår barndoms jular. Jag gillar att vi sitter där alla tre och ser ganska söta ut. Så många år senare; och vi sjunger fortfarande om ”den fula ulvens spår”, samt Stjärnan. Och Staffan, ”rask och oförskräckt”.

När svågern är tillbaka efter kaffekokningen kan jag inte låta bli en liten gissningslek. Jag nynnar något ur en sats av Beethoven, och svågern säger genast: Femman eller sjuan. Att det är Beethoven betraktar han som en självklarhet. Systrarna kan inte alls det här. Jag envisas med att det inte är sjuan, men jag har faktiskt glömt vilken det var. Sen går vi in på datorn och kollar, det ÄR sjuan, andra satsen. Kramar om svågern. Nördarna har fått sitt. Pladdret pågår i rent otroliga decibel, men musiken höjer alltid nivån en smula.

Ibland tycker jag vi är som en liten maffiafamilj. Varma, påstridiga, och med klassisk musik i bakgrunden. Samt ett stundtals outhärdligt tjatter. Fattas kanske bara en riktigt mörkögd Al Pacino i ett hörn, och en tystlåten Robert Duvall. Och så förstås någon maktlysten skata som gillar att förgifta folk, hämnas och ställa till det. Fast den sorten finns ju i många familjer. Hur snälla vi än vill vara. Och det vill vi för det mesta, tror jag. Det är ingen åsikt.

lördag 24 december 2011

Tranströmer på Ica

Min jul har inte riktigt börjat än, den är ungefär som Karins. Vilket jag tycker är enormt skönt. Jag gick en promenad i den stora tomheten; ja, jag skulle kunna bli som taoisterna och ständigt prisa tomheten, men jag är väl bara en mänska i en jävla stad full av buller och brus, bång och vitt snus, tills vidare.

Idag var joxet bortsopat. Alla uppköp var gjorda, affärerna stängda, julrosor och amaryllis ensamma kvar i blomsteraffären mumlande i mörkret. De arma bilarna med innehåll hade gett sig ut på snorhala vägar, som jag inte vågar tänka på. Två gånger i mitt liv har jag snurrat runt på en hal väg, med man ett och man två. Båda klarade det enligt boken. Den boken har jag inte läst, men en annan.

Igår när jag valde de sista delarna av en julmiddag på Ica och insåg att bara småplocket redan var uppe i 500, tog jag bort en saltig italiensk salami. Ostarna behölls; världens godaste gorgonzola samt en Västerbotten och en liten rackans Saint Albray. Sen fick jag se honom. Tranströmer. Det var inte som på Moderna Muséet, där han log mot mig som en frände i rullstol. Det här var ett uppfordrande och allvarsamt porträtt. Omslaget till samlade dikter. Hans.

Snabbt ner i korgen bland korvar, ostar, färska fikon, dadlar, clementiner, julbröd. Done! Första julklappen; en pocket. Mycket bra land det här där man på Ica, bland storsäljande Marklundare och Ingvarssonare och Läckbergare kan hitta en poet. I alla fall i år.
Läste länge och sent, men utan att hitta den dikt jag framförallt sökte. Började bekymra mig för baksidestexten: Hallå Bonniers; är det här verkligen ”Tomas Tranströmers samtliga publicerade diktsamlingar” mellan 54 och 96?

Ni ska få en sida Tranströmer en annan dag. Nu måste även jag börja med gratängen (potatis, palsternackor, scarlottenlök, grädde, toppat med Västerbotten). Men innan dess, companeros literati, om ni har tillgång till den dikt jag söker, skriv in den här hos mig: Den handlar om en man som flyger nere i en kulvert, en mäktig man, som försöker finna… vad? Dikten slutar med raden: Han måste leva om sitt liv.

Ni skickar till mig? Jag skickar mera Tranströmer till er? Ljus i mörkret.
Varen glada! Vackrast på engelska: Rejoice!

fredag 23 december 2011

Vad det handlar om

I radio idag hörde jag den förnämlige sinologen Göran Malmqvist berätta om kinesisk kultur, arkitektur, mytologi, poesi. Han avslutade pessimistiskt med att säga: Nu är det så många som dragit till sig stora penningflöden. Det innebär en enorm vulgarisering (av kulturen), där pengar betyder allt.

Känns igen ?


Girighet är kostsam
samlade rikedomar går förlorade
Den som är förnöjsam blir aldrig förnedrad
Den som vet när han ska hejda sig tar inte skada

När palatset är ståtligt
då fylls åkrarna med ogräs
och kornbodarna är tömda
Somliga har praktfulla klädnader
bär skarpa svärd
och frossar i mat och dryck
De vältrar sig i rikedomar
de är rövarbaroner
Detta är förvisso inte Tao.


----------------------------------------

Lite om taoismen här.
Bilden: Hanshan och Shide, tusch på papper, 1300-tal. Klicka för förstoring. Kuggfråga: Är bilden ovan minimalistisk? Och i så fall varför? Om inte - varför?

torsdag 22 december 2011

Strörenar



En höst vandrade jag i Oviksfjällen med min Golden Retriever. Hon var en god indian. Vi mötte ovanligt mycket renar, en av dem var helt vit. Samerna i forna tider skulle ha tolkat det som tur. Det gjorde jag med. Hunden vet jag inte. Men hon verkade vara i sin livsluft. Och bara jag satte ett finger framför munnen och sa schhsss, så upphörde varje tendens till jagande eller skällande. På det sättet var hon en indian. Vi betraktade många djur tillsammans.

Under senare år har jag ofta varit i södra Lappland. Sällan "mött" renar, utom en outsider som kom gående på vägen ned från fjället. Vi höll en meters avstånd ungefär och jag pratade lite med honom. Han var skyggare än jag, men inte autist på något sätt, utan lite lagom tagen av kontakten. En halvtimme senare kom ett par män och jagade honom med lasso. Jag tyckte inte om de där övertaget de fick när sarven hasade i halkan från den ena sidan av vägen till den andra.

En enda vinter har jag sett strörenar på isen, där uppe. En stor sjö, vitt i vitt, snöfall genomträngt av marsljus, och så tre små figurer som tecknar sig svart, tre strörenar som travar tätt långt där ute.
Om man inte visste att djur var djur skulle man kunna ta dem för änglar. Men det är djur. Och vad deras budskap är vet jag inte. Men något är det.

söndag 18 december 2011

Ideal som få lever upp till: Václav Havel

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring…” var min favoritsång i skolan. Men ”Mandom, mod och morske män” låg också bra till. Jag vet inte hur jag såg dem för mig, männen. Och mandom och morske män är ju otidsenligt nu. Återstår mod. Martin Luther King, Nelson Mandela och Abraham Lincoln hade det i mina unga ögon. Först var nog Abraham Lincoln, som jag höll föredrag om i skolan. Dels för hans kamp mot slaveriet, dels för att jag tyckte han såg ovanligt stilig ut i profil.

Senare i livet, mot slutet av 80-talet, började jag läsa Václav Havel, vid den tid han satt i fängelse för sitt motstånd mot den totalitära staten. Efter befrielsen blev han både president och sin tids hjälte, 1989, och jag skrev en artikel om honom i GP, som jag förgäves försökte leta fram idag. En annan dag kan jag lyckas, men ikväll passar det nog bättre att fästa uppmärksamheten på originalet. Här är ett utsnitt ur En dåre i Prag:

"Det ser sannerligen inte ut som om de traditionella parlamentariska demokratierna skulle kunna erbjuda en lösning på hur man i grunden står emot den tekniska civilisationens ´egenrörelse´ i industri- och konsumtionssamhället. Dessa dras också med i denna egenrörelse och är rådvilla inför detta. Skillnaden är att dess manipulation av människorna är oändligt mycket finare och mer sofistikerad än det posttotalitära systemets brutala variant.
Men hela det statiska komplexet av förstelnade, idéfattiga och taktiskt politiskt agerande masspartier, som behärskas av den professionella apparaten och som fråntar medborgaren det konkreta och personliga ansvaret, hela dessa komplicerade strukturer för dold manipulation och dessa växande centra för kapitalansamling, detta alltid förekommande krav på konsumtion, produktion, tävlan, kommers, konsumtionskultur och hela denna informationsflod - allt detta som man analyserat och beskrivit så ofta, kan man nog knappast uppfatta som den väg som skulle kunna få människan att hitta tillbaka till sig själv."

Författaren Pavel Kohout skrev många år senare en artikel (DN 14.11.99) om Havel, som väl handlar om besvikelser, om hur hjälten, presidenten, som äntligen fått ett par fester för många att gå till, anklagades för än det ena än det andra av de moraliskt indignerade. Jag vet inte mer om det än att det är lätt, så här på avstånd, att unna Havel varenda flaska champagne och varenda glamfest han eventuellt gillade att gå på. En mörk och regnig dag i december kan det vara för sent. Så mycket vet man.

Drahý Václav Havel, flyg högt!

--------------------------------------------------

Citat ur En dåre i Prag, Symposion Förlag, 1989.

fredag 16 december 2011

Banker och affagangsters

Julgranarna doftar på Odenplan. Det var the good news. Och ändå är de just idag instängda bakom ett hölje av byggplast. Det var knappt att jag kände igen dem. Men det är som med vissa människor; de skulle kunna gömmas i byggplast och om man råkade gå förbi skulle man ändå känna igen dem, på lukten, eller rösten, eller nåt.

Det sägs ju att vi människor går mycket mer på lukten när vi väljer partner, än vi brukar inbilla oss. Klart att social gemenskap, intressen, mental och känslomässig nivå betyder en del. Men det är lukten som drar oss. Iväg eller nedåt eller ut på vida vatten, vad vet jag.
Jo, jag vet. Men inte just nu.

Ångade i det förbannade mörkret genom två olika banklokaler som INTE hade den nödvändiga tjänsten. Tog en buss TRE hållplatser för att hitta ett bankkontor där man kunde överföra pengar från sitt konto till ett annat I SAMMA BANK.
Banker har mitt absoluta ret-överskott just nu. Och jag tror det är precis lika instinktivt adekvat som det där med att gå på lukten. Bankerna har fått en odör. Kanske att de svenska bankerna fortfarande luktar lite gran, eller ek, men de amerikanska luktar definitivt ammoniak, cancerogena hybrider och högar av råttlik i garderoben.

Om ni inte tror mig på min instinkt bör ni leta upp ett formidabelt dokumentärprogram gjort av Charles Ferguson, som gick på TV häromveckan. Han har gått in i detalj på vad som hände, och vad som ledde fram till, den amerikanska banksjukan 2008. Ferguson är ingen Michael Moore som skjuter från höften. Han är en notorisk detalj-och-fakta-granskare. Kallt och envist visar han upp landskapet: Hur stora banker involveras i mindre banker, hur mindre banker droppar lån till första bästa varelse, hur de gärna droppar extra dyra lån, utan amorteringar och utan garantier. Varför? Därför att varenda liten bankkille i hela USA får höjd lön i relation till antalet överdrivna lån han delat ut.

Kanske vet ni det där. Men varken jag eller ni kan sammanhangen riktigt. Och det var det som var meningen med den ”marknadsliberala” avregleringen av bankerna. Att ingen jävel skulle veta vad de kannibalkapitalistiska herrarna (och damerna) gjorde med pengarna. Till exempel: att man spelade ett högt spel med amerikanska aktieägare och låntagare och deras naiva habegär, att man visste att man spelade ett alltför högt spel, att det inte fanns täckning för utbudet av finanser, och att man fortsatte sälja dyra lån och halvt kapsejsade aktier FAST MAN VISSTE att realkapitalet höll på att rasa i botten. Man sa: Det här är real estate security loans. A-level, Missis Jones!

Mansligorna gjorde miljarder som vanligt, och fortsatte mäta pitt med antal flygplan, hus, villor, pooler, horor, etc. Sju flygplan för ett tomt stirrande lejon som hade egen hiss upp till sjunde våningen där han kunde sitta och se ut. Över Odenplan typ. Innan han gick ner i club-källaren och fick sig ett momentant låtsasligg.
Samt flickorna då. Alla de här dollarliggen som de Armaniklädda affarna ska hinna med före nästa boardmeeting och nästa inskyfflade miljard. Love is just a fourletter brute.

Men alltså, egentligen: Jag skiter rejält i om folk är rika som svin och lever sitt liv som om det gick att köpa fram det via grejer och statustävlingar - om de bara håller sig på sin tennisplan och servar. Det som är mitt enda väsentliga uppror för en lång tid framöver, och borde vara det för många fler, är att man utan att låtsas om det har en siciliansk maffia som styr världen. Samma hemlighetsmakeri, köpta vittnen, korrupta överenskommelser, lögner, tvättade pengar och korta brutala krig. På aktienivå. Inget blodigt våld. Men ett vampyriskt utsugande av andra människors resurser. Miljardstölder utan följder. Efter att de uppenbart misshandlade och misshandlande bankerna kraschat blev det visserligen ett par senatsförhör. Allright; de värsta banktjuv-gubbarna fick stå i skamvrån. Staten täckte kapitalförlusterna. Sen kunde man fortsätta som vanligt igen.

Dagens motsvarighet till Al Capone sitter i styrelsemöte. Nu. Inget blod på gatan. Bara en massa människor som får lämna sina hem, och betala för alfatjuvens sju flygplan och åttioåtta finanstricks.
Bara så ni inte tror att det började med några restaurangägare och svartjobbande servitörer i Grekland. Det bara fortsatte där *). Tanken att man med pengar kan komma undan precis allt. Även rättvisan. Dokumentärfilmaren Charles Ferguson visar hur bra det går. Filmen heter inte "How to make it in America". Men det kunde den ha hetat.


En föreläsning med Ferguson finns här. Den Oscarsbelönade filmen går att se här, om man har rätt sorts Adobe. J´accuse heter den jag har.

_______________________________

Tillägg:

Några medbloggare som på sitt eget stillsamma vis tangerat samma ämne finns här, och här. Den senare ingår i en serie på Rasmus Fleischers blogg, texter som vida överstiger mitt kompetensområde, men som jag läser just därför. Och den som vill ta den grekiska krisen på ett mer djuplodande allvar kan läsa den här artikeln av John Lanchester från London Review of Books.

Fotnot *): "crucially, the rich regarded paying tax as something that only the poor and stupid would ever choose to do. This latter fact meant that Greece was in certain vital respects a country without a functioning version of the social contract", ur hans artikel.

Här ännu ett citat ur artikeln; om de bläckfiskliknande monetära komplikationerna i "Greklands" kris:
"The collapse of Lehman Brothers in September 2008 was one of these ‘credit events’. It is in their nature that they are chaotic and unpredictable, and all the more so because the fundamentals of the economic order, as constituted in 2008, are still intact. Who owns that Greek debt? As I’ve said, mainly French and German banks. Yes, but banks insure their debt via the use of complex financial instruments. Insure it with whom? Don’t know: some of it is insured with British banks as counter-parties to the risk, but that risk will be insured in its turn, so that the identity of the person holding the parcel when its last layer of wrapping comes off is a mystery. That mysteriousness was the thing that made Lehman’s collapse turn instantly into a systemic crisis."

onsdag 14 december 2011

Värsta Lucian

Vädret var det, som var värst. Tog mig till Johannes kyrka uppför branta vattenrinnande trappor, typ mindre bäck. Uppe på höjden var det styv kuling som vände ut och in på paraplyet tre gånger. Regn in från syd. 18 sekundmeter i byarna. Mörkt som satan. Och jag tänkte hela dagen med klappande modershjärta på en ung vän som var ute till havs just detta dygn.

Mötte upp med min allra äldsta och bästa vän i kyrkan. Smockfullt och kallt. Höga tegelvalv och mörkt och lukt av vått ylle. Ett klängande barn bredvid, men vadå, det var ju Lucia. Johannes kammarkör sjöng lika fint för oss som för den tidiga morgonens sömniga nobelpristagare.

Min guddotter Mira, som är alt, hade varit uppe sen 6, väckt honoratiores, ätit dålig mat i Grand Hotels kök, sjungit även i matsalen för andra mindre viktiga personer. Nu sjöng hon för mig och sin mamma och församlingen; kom vandrande in med Lucia och vuxna stjärngossar med strut, alla med levande ljus. Klara, rena röster från kammarkören, ett och annat svajigt tonläge i barnkören. Nu tändas, strålande stjärna, Goder afton, och allt det som jag inte hört live på flera år. Och när jag gjort det har det alltid varit tack vare guddottern, som vuxit från Nacka musikskola till Kungsholmens, och nu till det här. Idag är hon i Konserthuset.

Efteråt gick vi mellan kyrkogårdens mörka gravar i piskande regn till KGB av alla ställen. Vi undgick det utagerande gänget med stiligt berusade herrar och hittade ett varmare hörn. Där fick vi varsin tanig liten blini som vi aldrig ska beställa mer. Resten var hur trevligt som helst. Inte dumt; att ha fått en guddotter och – på annat håll - en gudson, och ha sluppit allt det andra med skosnören, läggtider, tempramentsutbrott och kvartssamtal. Förstå mig rätt, som man säger i Danmark. Allt blir nästan som det ska vara. Om man ser det ljust.

torsdag 8 december 2011

Månvägar

Halkar runt lite i parken. Hasar ut till bryggan där jag i lugn och ro kan betrakta månens väg mot full. Det ser ut som en målning. Jaha. Nu igen. Konstfördärvad är vad man är. Munch idag. Monet i morgon. Oscar Bergman i vitsippornas tid.

Här är grusat, men bara till hälften. Alla hasar, och ingen märker om jag hasar lite mer. En ung kvinna bär sin skymningspåse med sig ut på bryggan. Vad innehåller en sån? Hemliga värden? Något kriminellt. Ett paket hasch. En bit av himlen? Nä. Ur påsen vecklar hon ut en annan påse. Den innehåller fågelnäring. Hon smular korvbröden medan jag ser på. Sådant korvbröd har jag inte hållit i min hand på länge. Och väl är det. Men här går de åt. En flock med änder kommer simmande med fåror av ljusglans efter sig. Tre hade varit nog för en Liljefors. Men nu är de trettio, mest blågrönblänkiga hannar.
Vattnet fullt av brödsmulor och kiv. Alltså - det räcker. Vattenliv, en oförväntan, en brinnande blå himmel och en måne som går upp över den japanska uddens trädsilhuetter.

Jag lämnar brödkacklet och kliver bort från isgruset till gräsmattor som för första gången i år stadgat sig mot frost. Krasigt. Träden hörs inte säga något alls. Men det är något som talar, tiger, vankas, bara här. Som på andra håll i naturen.
Trots allt - och hur man än ser det - ännu större än i konsten. Eftersom detta inte är en fyrkant, en rektangel, eller en sonat. Bara mörka vatten, en mångata, och nio ljusa lyktor som rundar en allt svartare udde.





Målning av Paul Klee. Kunde inte låta bli.

måndag 5 december 2011

Wallace Stevens i översättning

Vad är Gudomlighet?

Vad är Gudomligheten om hon visar sig
Endast i tysta skuggor och i drömmar
Ska hon ej finna i solens välbehag
I syrlig frukt och ljusa, gröna vingar, eller
I varje balsam och skönhet jorden ger,
Ting hon kan älska lika högt som Himlen?
Gudomligheten måste leva i sitt inre:
Regniga passioner, stämningar i snöfall;
Sorger i ensamhet, eller den okuvliga
glädjen när skogen står i blom; vilda
känslor på våta vägar i höstens nätter;
Alla njutningar och alla plågor, i ett minne
Sommarens gren och vinterns kvistar,
Dessa är måtten ämnade för hennes själ.




















Leonardo da Vinci: Studie av armar och händer, 1474.

________________________________________________

Och den som vill läsa originalet kan gå tillbaka till förra veckans Argus.
Antar att någon kan komma dragandes med en redan gjord översättning som jag inte sett. Men det gör inget. Tolkningar kallas det.

söndag 4 december 2011

Gigantiska chokladbollar och andra ämnen

Jag vet att Lars Norén brukar sitta på ett eller annat café och sampla intryck av vad folk pratar om, hur de talar och låter, vokabulären. Det är kanske därför hans pjäser, när de är bra, har en så säker samtidston. Den bygger inte bara på hans egen språkkänsla, men också på växlingarna i en tidsanda, sättet att byta ut en kliché mot en annan.
Idag kan man räkna på tjugofem av handens fingrar de gånger folk i radio eller TV säger ”fokusera”, ”hantera sina känslor”, ”en utmaning”, ”tänja gränserna”, ”sexigt” (om ett kök), ”vi ska titta på det”, ”bra jobbat”, samt – avdelning pavlovska gester – gör high-five. Man gör high-five även när man garnerat en tårta tillsammans, eller fått hunden att skita fint. Petitessernas high-five alltså. Var kommer den grejen ifrån? Sporten så klart. Den heliga sporten, våra mätbara stjärnor, har lärt oss det. Varje gång vi gör det ska vi känna oss som en i landslaget.

Tidsandan hörs också tydligt när man går på promenad i en av Stockholms mer välbärgade stadsdelar: Hur många gånger jag hör folk prata om räntor, lån, bostadsrätters eventuella byten och värden, bankmedel för utbyggnationer, samt vad de köpt; vilka skor, vilken barnvagn, och var man bäst handlar ekologisk hundmat.

Kul. Men inte så kul. Vore jag pjäsförfattare skulle jag lyssna noggrannare. På killarna som skriker fram sina lördagsplaner på bussen, och tjejerna som har en egen show – en sorts realityteve - med resten av bussen som publik. Folk blir vad de ser. Om ekonomiska nyheter och Big Brother är dagens media, så blir tänket och talet därefter. Materialismen stressar fram en människotyp som pladdrar och shoppar och larmar och gör sig till.

Men så finns då barnen. Vars tal ännu är ganska oförstört. En pojke bakom oss på bussen som pratar mycket högt, men på ett eget sätt. Han berättar för någon, troligen mamman, vad han och pappan gjort under eftermiddagen:
Och så var vi inne och fika. Köpte två chokladbollar. Skitdyra, 29 kronor styck. Gigantiska chokladbollar. Skitäckliga.
(Han betonar ordet gigantiska på ett sätt som bara gäller för verkliga ordälskare, och ordet skitäckliga kommer oväntat, grabben har talang för komisk pausering).
Och nu ska vi hem och göra egna chokladbollar. Rulla, rulla, hela kvällen. Det ska vara hundra stycken till varje klass.
(Man anar en lussefest).
Jag vill ha snö, säger han sen. Här finns ingen snö alls. Jag längtar efter snö. Här är så mörkt, och gräset är fortfarande grönt. Hur är det hos dig? Har ni snö?
Man anar ett ganska långt svar, från en mamma, på annan ort.
Hur är jobbet da?
(Kort svar i andra änden).
Jamen så där är det ju, säger han: Alla jobb är ju inte så roliga. Ska vi komma upp till dig snart?

Vi kliver av bussen och får inte veta resten. Men den pojken var så kul att höra på. Lät som en individ. Oförskräckt.

Även jag tänker nu på snö. Hur den lyser upp och tystar ner. Hur den höljer in cyklarna på gården, och förfluffar de svarta träden. Snart ska den falla, och täcka de fjällnära granarna med gigantiska former. Å, norrskensland.

Muss es sein? Es muss sein.