måndag 28 november 2011

Herr Schwitters Exit

Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit blå puts ur en renoverad trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.
Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.

Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och coelinblått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.

Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?
En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.
Schwitters ringer på. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.
Groz: Jag är inte Groz.
Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.
Dörren stängs för gott.

Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.
Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.

Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.
Det är den allvarliga leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom.




Texten har tidigare varit publicerad i UNT, och ett par andra tidningar.
Verktitel på det översta bilden saknas, men kolla hur många intrikata rumsligheter den har. Nummer 2 är Blauer Vogel, 1922. Den tredje har beteckningen Mz 199,1921, och finns på Guggenheim, N.Y.
Hej, hej!

lördag 26 november 2011

Blåst och löpsedlar

Idag vaknade jag vid gott humör och drog genast på mig kläder och skor. Stämde träff med S, och drog ut till den långa sjön. Kände mig som lilla My (faktiskt). Äntligen, äntligen blåser det! Blås mera! Kom ut allihop, ur era hus, det blåser!

Men icke. Stockholmarna köpte julklappar och adventskrams. Bara S och jag levde upp i kraft av nytt syre från Nordsjön, som forslats gratis över norska fjäll och svenska, enkom för att bättra på humöret.

Stockholm har länge befunnit sig under en dimmig så kallad himmel. Man har gått omkring med fukten drypande under tjock tröja. Neonljusen var förstås vackra i diset och skimrade mer än vanligt. Somliga träd behöll bladen längre än någonsin. Men staden låg inkapslad i den sortens bubbla som i London skapar smog, och även här inger en förnimmelse av att man går omkring under ett lock.

Blåsande moln över ännu gröna pilträd. Frisk bris över blått vatten. Det är någonting som handlar om luftens sammansättning, och något som handlar om huruvida man tycker om sitt liv även i november. Om man har sovit och skrivit något bra, eller har tillräckligt självförtroende för att stå ut med när det går mindre bra. Och så ska man skita lite i vad andra har för sig. Det måste man.

Inte minst när man går förbi de två löpsedlarna från de två bladen:
"Vilka är de rikaste i Sverige?"
"Vilka är mest otrogna i Sverige?"
Same, same?

Och så, när man som hastigast slår på Teven:
Modebloggaren Klara berättar om skandalen med hennes alltför korta kjol.
Och nyheterna: Det gamla vanliga. Bankligister som drar fram över folks sparpengar och egendom som slåttermaskiner. En av dem som plockat undan miljarder var nyligen acceptabel som medägare i Saab. Just då var hans pengar nästan legala. Det hade nämligen Riksgäldens Bo Lundgren undersökt. Fast kanske inte så noga.

Herr Mullers galoscher har glömts kvar i bankvalvet. Det är nog en vandringssägen. Men blåsa lär det göra, samt blåsa över.

fredag 25 november 2011

Himmel och jord

...äro fulla av din härlighet, tänkte jag skriva.
Men idag har jag en sån där trött dag igen, och
undrar hur länge det ska fortsätta så här, fem trötta
dagar mot två pigga och kreativa. Och då säger jag till Gud;
Du har ingen aning om hur det känns att vara alldeles för
trött för allt man vill och måste göra.

Och sen tänker jag: Det kanske han visst vet. Det finns ju
hur mycket som helst att ordna upp här i världen och
ateisterna kan ju inte klara allt själva, även om det är
just det de tror. Ja, ja, de får va. Allt kommer att visa sig.

Jag kommer om igen att störta mig över skrivandet så
snart jag orkar, och göra något festligt, med vännerna
när geisten finns. Under tiden tar vi det lilla lugna,
och betraktar den här serena höstbilden från Skrylle
i Skåne, som jag fått till låns av Sofia på Axon Terminal.

Klicka för förstoring, måste man.

tisdag 22 november 2011

Oversætte, og ride på kamel

Nu skal vi så yde lidt internordisk samarbejde. Dagens text blir næmlig på dansk, på grund af at en oversættelse fra dette smukke sprog er igang.
Nu er det ju ikke alle som synes det danske sprog er smukt, for exempel ikke min mor. Men det tror jeg var avhægig af hennes jalousi overfor mit stærke, til tider erotiske, forhold til Danmark. Men, putt med det. Nu er det anderledes. Min mor er død, og mit forhold til Danmark er ”normaliseret” kan man sige. Lige nu er det mest en ordbog.

Nu skall man jo ikke tro at oversættelsesarbeijde er lige med kendskab om ord og byggnationen i et andet sprog. Det er, som alt skriveri, et spørsmål om sprogsans. Og det ved jo alle som læser min blog, at det har jag rigeligt af.
Så, til sagen. Idag var jeg på gåtur i den Kongelige Park. Tågen var som malet af Corot. Stranden på den anden side vandet var sort. Bøgestammerne grønligt grå mod markens terrakotta. Stigerne våde af nattens regn. Stærke dufter. Kun jeg og enkelte hundefolk ude. Hunder med snor. Betyder sgu´ også mennesker med snor.
Selv har jeg dog ingen snor mere, hverken til hunder eller mennesker. Og det er på godt og ondt.
Det gode er at man kan koncentrere sig om det man vil, de korte stunder man har energi nok til at skabe noget. Således gik jeg igang med mit yndlings-projekt igen, her om søndagen. Romanen. Hvis huvedperson pendler mellem Stockholm og København.

Den har vaeret på ferie kan man sige, romanen, under en tid af sygdom. Nu var ferien slut, og forfatteren nærmed sig objektet med en vis distance, som kan vaere helt nødvendig i den slags arbeijde. Så, cirka to timer, af gensynens lykke og fornojelse. Dette har jeg altså skabt, før jeg blev syg. Og det er, til dels, simpelthen skidegodt. Så opstår en lyst og begeistring, som samtidig indeholder intellektuellt og organisatoriskt arbeijde. Tre timer. Nu er jeg så spændt og exed at jeg ikke kan holde op. Kamelen rider så at sige med mig. Det er bare at holde fast. Og det ligner på den slags eventyr hvor alt er rettet mod at komme over næste sandklit, og videre mod horisonten. Og det at komme hjem igen er nul og intet.

Så kamelen kører. Min roman er igang igen. Den nat sover jeg ikke ret meget. Og dagen efter er jeg træt og slidt i muskler og hjerne. En kamelrider med eventyrets tømmermænd. Men altså - den slags kamel kan man ikke bestille fra turistoffice. Den kan overhoved ikke bestilles. Og den går ikke i snor.


Bild: Jean Baptiste Corot, Kväll. Klicka för förstoring.

PS: Oversættelse af enkelte ord, må de svenske læsere spørre om, min ene danske læsere må pænt holde kæft, hvis jeg har skrevet et eller andet forkert. Det er ju ikke til dansk jeg oversætter, men fra.

tisdag 15 november 2011

Sen Zinnia Sol

Nu var det dags att gå ut i solen igen. Den finns alltså. Mössan nerdragen, halsduken väl virad, som en Snusmumrik. Går nerför skogsbacken där glittret lyser upp från vattnet och eklöven ligger bruna som bortslösade skivor av norsk getost. Inga fåglar, bara skatan som hoppar. Inga människor, jovisst joggare.
Sätter mig på en sten med handskar under rumpan. Glittret ska vara ännu en timme. Det grå molnet ska komma svepande från norra Uppland, men inte än.

Jag går förbi den Stora Trädgården. Där står de höga ruggarna med dahlior kvar; de blommar ännu, i mitten av november, i gult, vitt och rött. De krapplackröda är bäst. Djupast. I rabatten bakom finns ännu tagetes, och zinnia, mina älsklingar. Och ingen av dessa blommor är ens nordiska. Zinnia kommer från Mexico. Den har så fina schatteringar, från ljust violett till häftig orange. Näckrosorna i dammen har sjunkit till sin botten. Men i en annan rabatt viftar ringblommorna ivrigt att de lever, de lever. Så också jag.

När jag kommer hem ser jag på Mumintrollen i tecknad version från Japan. Mumindalen placerad mellan asiatiska knölberg och aldrig sedda blommor. Men storyn är fin som alltid. Hade glömt hur mycket jag tyckte om dem. Men identifierar mig gör jag inte längre: Inte ens med den argsinta lilla My. Och absolut inte med muminmamman; hon hänger för mycket vid diskhon, med förkläde. Och pappan med alla sina orealistiska drömmar, och snorkfröken med sin fåfänga, och Misan med sin lessna självbild, och Tofslan och Vifslan, som liksom bara hänger med. Men Snusmumriken då? Jo, han är fortfarande lite mera jag. Vi som drar ner mössan och vill gå lite ifred ganska ofta. Samtidigt som vi är snälla mot alla och inte låter oss dras in i deras problem. Jag, en mumrika, bland zinnior. Och utan pipa.

onsdag 9 november 2011

Godnatt med cello och Zurbaran

Bach - Cello Suite No.5 i-Prelude, med Mischa Maisky.


Målning: Stilleben, Francisco de Zurbaran, 1598 - 1664

(Klicka för förstoring).

Och lägg märke till apelsinblommorna ovanför korgen; det finns inget i världen som doftar ljuvligare.

lördag 5 november 2011

Dies Irae - en folkfest.

Domens dag. Pukor och trumpeter, änglar med brinnande svärd. Själarnas bön om försoning och förlåtelse. De förbannades dom till brinnande lågor.
Texten i den katolska mässans Requiem är fylld av svart dramatik. Om man var en känslig själ - född för trehundra år sen - skulle man troligen ta alla dessa varnande ord på djupaste allvar:

"Vredens dag, den dagen
skall upplösa all världen i aska,
enligt Davids och Sibyllans vittnesbörd".

"befria alla avlidna trogna själar
från helvetets straff
och från det stora djupet"

De profundis lacu: Det stora djupet.
Dies Irae: Vredens dag.

Nu får man ta det symboliskt. Så jag går glad i hågen till Kungsholmens stora kyrka, för att första gången i livet höra Verdis Requiem, live. Två körer, fyra sångsolister, samt Stockholm Concert Orchestra.
Min förväntan saknar inte allvar. Inte för att jag är det minsta rädd för domens dag, eller mörksens krafter. Men för att den västerländska konstmusiken äntligen får ta den tid i mitt liv som den är värd. Jag är uppfödd med litteratur, konst, film, teater, men inte i samma utsträckning med konsertmusik. Och som av en händelse, ganska sent i livet, betyder den klassiska musiken mer för mig än någonsin tidigare. Det hela blir inte sämre av att den, på en helgdag, är en kollektiv fest; man är tillsammans, inte bara med de närmaste trehundra personerna, utan med alla de tusen härskaror av levande och döda som någon gång lyssnat på detta Requiem, och steppat över avgrunden, på en våg av katharsis.

Verdis Requiem har dessutom en personlig bakgrund för mig. Jag lyssnade första gångerna på det tillsammans med en man i Danmark. Han brukade säga att det var lite "too much". Men det var nog det vi tyckte om.

Nu, denna dimmiga novemberkväll, får jag en i det närmaste fulländad version. När Dies-Irae-satsen går i gång för full volym, är det som om kyrkan darrar till. Här finns krafter som inget i världen kan förgöra. Jag lyfter, på en sorts glädjerus, som övergår till tårar i ögonen. Too much är fint. Och medan det pågår ska man hålla ögonen på en person till höger i orkestern. Slagverkaren, som sätter in sina stötar i precis rätt ögonblick.

I pausen strosar jag runt på kyrkogården, bland fladdrande ljus. På ett ställe sitter en klunga ungdomar som sörjer någon, på ett annat ställe finns en ny grav, med friska blommor. Jag går in till de avslutande satserna:
"Giv dem, Herre, evig frid
och låt det eviga ljuset lysa för dem".

Och jag tänker att människor i alla tider kan ha haft trassel med sina familjer, med avlidna släktingar som inte riktigt var som de skulle, eller andra som betett sig illa före sin död. Att all den här musiken, vare sig man är kristen eller ej, kan översättas till försoningstanken: Låt nu alla jävlar vila i frid.

Lyssna, om ni vill, på delar av en mässa som ibland liknar en opera och gjorde mina steg lätta, italienska, hela vägen hem. Nynnande på Lacrimosa-satsen, som sedan, i mitt huvud övergick till Beethovens sjua, andra satsen. Hur harmoniskt som helst. Sampling pågår.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tre varianter av den dramatiska Dies Irae-satsen,
1. En distinkt och balanserad version, under ledning av Zubin Meta.
2. Dies Irae
3. Dies Irae

Här några varianter av Lacrimosa-satsen, den första ovanligt långsam. Den andra, något raskare, med Violeta Urmana/Renee Fleming.

Extra bonus: José Carreras sjunger Ingemisco, tenorsolot ur Dies Irae-satsen.



Bild, El Greco. Klicka för förstoring.

Sångarna i Kungsholmens kyrka ska också nämnas:
Paulina Pfeiffer, sopran. Mathilda Paulsson, mezzo (ljuvligt klar och direkt), Sune Hjerrild, tenor och Anders Larsson, bas (basar är nästan alltid mina favoriter).

torsdag 3 november 2011

Tid för stenar


En så här underbar "boulder" har jag liggande i mitt badrum. Gissar att den väger minst två kilo. Den är en minnessten från en sommar länge sen, då jag reste med min man till Norge. Stenarna på bilden kommer från en bukt i New Foundland, min sten kommer från en fjällbäck på Hardangervidda. Där hade den rullat runt i vårflodens virvlar några tusen år innan jag tog upp den och placerade den i baksätet på vår bil. Andra stenar har slipats vid havet, och åter andra har rullat in på stensamlarens blogg.
(Klicka för förstoring).

Tillägg:
Det som lite grann retar mig är att jag har mängder av bilder på minst lika fina stenar som ovan, från rullstensstränderna på Styrsö (mera rosa sten där). Men de ligger på fotopapper och jag har ingen scanner.
Dags att köpa digitalkamera? Tja, kanske. Men att fota kan bli en för lätt variant av bloggeri, som man ser ibland. Och som min vän H sa: "Det är inte så bra att alltid ha en kamera med sig. Som föräldrarna i min dotters skola; varje gång det är nåt extra står de där med sina kameror, i stället för att verkligen vara med. Närvarande liksom".
Minns ni när vi skojade om fotande japaner? Den tiden är över för gott. Och jag börjar längta efter en mer lättflytande bildproduktion än Leicans.

onsdag 2 november 2011

Rosorna seglar

Rosorna seglar

för en enda dag av äventyr
öppnar de sina blomblad

ett efter ett
alla följer med

rosenbädden andas
dagg och död

den stora åskan
som far upp
över hjärtats mun

river det ena
bladet efter det andra

de fladdrar omkring
de kommer inte tillbaka
ur den enda vinden

Gatorna doftar underligt
dagen då det sker


tisdag 1 november 2011