lördag 29 oktober 2011

Segelbåtar och skåp.

Idag gick jag runt Skeppsholmen, där segelbåtarna fortfarande låg och kluckade i västanvinden. Bakom dem ett tystnat Gröna Lund och, snett ovanför båthamnen, Kastellet där Babar gjorde sin morgongymnastik på terrassen, enligt min barndoms pappa. Kajerna är numera välskötta och trähusen är renoverade i pastellfärger. Dessutom fanns det marschaller i backen på Kastellholmen. Några skulle gifta sig i ett av husen ikväll. Men Babar är död sedan länge. I alla fall min pappas Babar.

Häromdagen gick vi på Långholmen, i samma melankoliska oktoberskymning. Där är husen stillsamma till sin karaktär, och ett långt huskomplex, knappt högre än en skuta speglade sin tysta fasad i det blanka vattnet. Vi gick över en liten bro, och fortsatte utmed stranden norrut, förbi halvt förfallna bryggor, på bortglömda promenadvägar, förbi det gamla fängelset och vidare bort under pilarna tills vi såg staden på andra sidan vattnet. Norr Mälarstrand.
Under våra fötter jord, löv, en doft av murket trä. Svarta träd mot vattnet, en bil som oväntat svängde sina lyktor mot oss och kom rullande i smygtakt. Film Noir.

På tillbakavägen passerade vi en stor bred backe där båtfolket lagt upp sina drömmar. Navigare necesse est, vivere non est necesse, läste jag på latinlinjen. Här låg hundra stillastående navigatörer. Segelbåtar modell havskryssare uppstaplade på träbockar eller på nyare stöd av metallrör. I skymningen såg de ut som spolformade valar fastnade i sina ställningar, med den tunga kölfenan neråt backen. Valar som inväntar vintern. Utan segel och utan hav, en uppstoppad dröm.

Man kan lägga sin själ i en båt, det förstår jag. Men inte att man kan lägga den i skåp och lådor, soffor och köksluckor. Själv bor jag sedan lång tid med en soffa för mycket, ett skåp för mycket, en byrå och en säng för mycket. Varför är en lång historia, men kortfattat: Man byggde vindsvåningar där jag förut hade mitt vindskontor. Jag skulle behöva en vinsch och ett ställ för att lasta av mina skåp på några träbockar i en hemlig och oövervakad del av staden. Långholmsbacken, typ. Synd att inte skåp kan segla. Aldrig kommer att kunna. Man får väl ro bort dem.

För en tid sedan var det någon som frågade (och det får man ju vara glad för i min ålder) – ”Är du gift?”. ”Nej” sa jag. Utan vidare eftertanke. Jag borde kanske sagt ja. Ja, jag är gift med mina skåp. Två stora och tre små mutister. Varav hälften måste ut ur mitt hem innan jag ens kan börja navigera. Eller släppa in något mer talfört.

fredag 28 oktober 2011

Olivträd i Kirstens Have


Bild hämtad från Sten,saks,papir, Kirstens blogg. Klicka för förstoring.


Och dimma i Kongens Have, på en plats jag suttit tusen gånger i stockrosornas tid. Bild hämtad från Thomas Nydahls blogg.

Elefanterna finns


"och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden"

"Alfabet finns
alfabets regn
regnet som silar
nåden ljuset
stjärnornas stenarnas
mellanrum och former

flodernas lopp
och sinnets rörelser

djurens spår
deras gator och vägar

redens byggande
människors tröst"


Strofer ur Alfabet av Inger Christensen.

tisdag 25 oktober 2011

Valfri samhällstårta.

Moderaterna blir som Socialdemokraterna. Socialdemokraterna blir som Moderaterna. Centern blir som Kristdemokraterna. Kristdemokraterna blir som gammelhögern. Gammelhögern blir som Centern. Vänsterpartiet blir som Socialdemokraterna, fast lite mer. Miljöpartiet blir som Folkpartiet, fast lite större. Folkpartiet blir som Inget Särskilt fast med Skolfrågor som flagga. Sverigedemokraterna blir som gammelcenter på landsbygden - innan det fanns ett begrepp som invandrare, (fast med läskigare flaggor i hemlighet). Xenophobia Undercover ingår i notan.
Bara broderskapsrörelsen och K G Hammar och Martin Lönnebo protesterar, och de är ju knappast ett "parti".

Alltså är det bankerna och EU och det hundögda "ansvaret" som styr landet; Caligula Light som ser till att betalningen tillkommer dem som ställt till det. Och vem hade egentligen trott något annat?
Cyklisterna?

måndag 24 oktober 2011

När man inte orkar blogga…

…kan det bero på att man inte orkar hetsa upp sig över det man redan vet; att det är många riksdagsmän, kommunpolitiker, småstadspampar, storstadsfifflare, byledare, EU-traktamenterade, bostadsrättsfixare, svartfirmor, riskkapitalister, läkare utan etik och biståndsorgan utan insyn, som fumlar runt i den Stora Världens Ständiga Karusell av ledarskap och missbrukade förtroenden, av bankbonusar på bekostnad av bankkunder, av EU-bidrag för ängar man inte slår, och bostadsbidrag för bostäder man inte bor i, för strategiskt uppköpta lägenheter som de rika inte bor i (investering), samtidigt som ungdomar i Stockholm inte har någonstans att bo (nollinvestering).

När man inte bloggar kan det bero på att man inte ens orkar dra i någon av alla de tåtar som handlar om att världen går på knäna i en marknadsekonomisk maffiastil; de som kan ta för sig tar för sig hur som helst, och resten blir över för andra att lösa…

Politiken blir en arena för städare, de folkvalda en samling upprensare efter ekonomiska slarvjannar och girigbukar och narcissistiska politiker som Berlusconi, samtidigt som samhället, enligt Gordon Brown, utvecklas - entreprenöriskt gunås - till en ”nation of window-cleaners”.
Och vilka är de som får sina 24 fönster på Strandvägen tvättade med skattebetalarnas pengar? Och varför är det så fiffigt ordnat att halvtidsanställda Liselott i Farsta med tre barn, inte får samma skatteavdrag för sina fem fönster, för att hon tjänar för lite? Men det är även hennes skattepengar som bidrar till städningen på Östermalm och i Djursholm. Så vad tänker ni rösta på nu igen, era drontar?

Vet ej. Som huggsexa betraktat lever vi i det bästa av samhällssystem. Och i Det Stora Övergripande Organet ska årets städning vara färdigplanerad på onsdag. Någon som tror på det?

Läs gärna den här artikeln från en bloggkollega, samt åtföljande länkar. Eller den här från Copyriot. Båda artiklarna lär få en fortsättning. Verkar det som.


Bild: George Grosz, 1893-1959, En vintersaga.

lördag 22 oktober 2011

Primaternas liv enligt Huxley



"Därpå fortsatte han med en redogörelse för den teknik, varigenom det uttagna ovariet behålles vid liv och fortsatt utveckling, övergick så till en betraktelse av temperaturoptimum, salthalt och viscositet, hänvisade till den vätska i vilken de avskilda och mogna äggen förvarades, förde sina skyddslingar till arbetsbordet och visade dem praktiskt, hur denna vätska tappades från provrören, hur den droppvis fick falla ned på mikroskopen: särskilt uppvärmda objektglas, hur de ägg som vätskan innehöll, undersöktes, så att de ej skulle vara abnorma, hur de räknades och överfördes till en porös behållare, hur (och nu lät han dem följa denna operation) denna behållare nedsänktes i en varm lösning, vilken innehöll fritt simmande spermatozoer med, såsom han påpekade, en minikoncentration av 100.000 per kubikcentimeter, och hur behållaren efter tio minuter lyftes upp ur vätskan och dess innehåll på nytt undersöktes, hur den, om några av äggen var obefruktade, åter nedsänktes, och om så behövdes, än en gång..."

Etc. Etc.
No further comments.

Bild från Unhappy Hipsters.
Text: Aldous Huxley: Du sköna nya värld, 1932.

måndag 17 oktober 2011

Gud på Västerbron

Idag är Stockholm omringat av blekt ljus, till färgen som en månsten. Träden har svarta stammar mot bränd orange mark. Diset förtennar uddarna med en blek aura.

Jag minns hösten när min man och jag for in från Arkö, i oktober. Efter bara en kvart var vi omringade av dimma. Ingen av oss hade varit med om det förr. Ingen visste hur man skulle bete sig. Det fanns alla chanser att vi bara glidit vidare ut på Östersjön, osedda, frysande en lång natt, och ja, sen kunde väl vad som helst ha hänt. Döden till exempel. Men, det var inte så dags.
Så körde vi förbi några grynnor och skär som inte tycktes höra till vår arkipelag. Med ens kände jag liksom i de innersta benen att vi var på väg åt fel håll; vi var i det grynniga området söderut, men skulle norrut. Vi hann bli lite skraja båda två, innan någon av oss fattade att vi måste lyssna. Varifrån kom landljuden, om de alls kom några. Vi stängde av motorn och rodde, med öronen på spänn, allteftersom tjockan tätnade alltmer. Det hördes fåglar. Några gäbbiga änder. Vi såg konturen av en skrak på en holme. Till sist hörde vi det, ljudet som visar att man är i trakten av en strand. En fiskare som rensade nät på en brygga med transistorn påslagen för nyheter och väder. I den riktningen rodde vi, sen på med motorn, och Arkösund dök upp ur intet. Saved!

Igår var det söndag och sol. Jag reste till Hornstull. Köpte kastanjer hos en turkisk handlare, samt jordgubbar, höstens sista skörd. Sen mötte jag H och vi gick över Västerbron i den sneda eftermiddagssolen. H frös, men högst uppe på Västerbron blev vi stående. Det är ju som ni vet Stockholms bästa panorama, och för mig, med min lilla tjingadång på thalamus i hjärnan, blir sådana stora utsikter fullständigt överjordiska. Hallucinogenic. Så jag brassade in intrycken med skärvor av grönt, gult, rött och visslande blått vatten, med nedsjunkna öar och sextonhundratalspalats som flöt på Riddarholmen; allt vävdes till en super gobeläng i min hjärna. Men sånt tyg värmer inte. Jag kom på att H frös mer än jag och promenaden blev raskare.

Vi gick vidare till en liten kyrka på Kungsholmen, och hörde Bach som vanligt. Fast, nä, det var inte som vanligt. Det var koraler och orgel. Fint förstås, men lite enformigt blev det eftersom ”låtarna” lät ungefär likadant, och rytmiken i Bach efterhand segade ner i något alltför tungust.
”Same, same”, som H sa.
Not so saved.

Sen gick vi till ett trevligt fik med mycket blandad ung befolkning, och jag åt den godaste marängtartetten, och H åt en prima paj, och så pratade vi lite om Gud. Fast ändå inte. Jag hade ingen lust att prata om Gud. Men hur det nu var så kom vi fram till att protte-kyrkan nog är lite tam, jämfört med den katolska. Sen pratade vi om att skriva, som vanligt. Men framförallt så sågs vi för första gången på länge. Och det var mera det som var grejen. Vänners ansikten, det är grejen. Och att göra något passivt, meditativt, som att lyssna tillsammans, är bra ibland. Och sen, några timmar senare, kom jag på att det var mera Gud på Västerbron än i kyrkan. Inte ovanligt alls.

torsdag 13 oktober 2011

Karpathos nästan i verkligheten


Jag vet inte jag, kan det bli bättre än så här?
Avdelning resdrömmar.
Klicka för förstoring.


Och kommer jag någonsin hit och hur?
Kom inte och säg att jag drömmer. Det handlar bara om avstånd och vilja.

Just nu skriver jag mitt i natten. Då måste jag då och då se något framför mig, som en liten vitkalkad kyrka högt uppe i bergen på Karpathos. De brukar vara förenade med en lika liten begravningsplats. Och på marken växer, så här års, torrt gräs, som faller ner över gravarna och vinden rasslar lite i de höga gräsen och allt är förgängligt och drömt. Om kapellet är öppet kan man vara säker på att det där inne ligger en svartklädd äldre kvinna på knä...och skurar golvet med såpa. Sen stänger hon igen med en stor svart nyckel. Till nästa dop, eller bara till söndan, öppnas dörren igen, om prästen är i närheten.

Tänk att det är hon som på alla fyra skurar kyrkans golv, och hennes make som nyss lastat på sin åsna och släpat hem lite brännved från olivdungen, att det är de båda som sedan när de äter kvällsmat ska fundera på vad de måste dra in på för att rädda Grekland. Det är de som bor högst uppe på berget. De som är skyldiga till krisen bor någon helt annanstans. Men Anastasias pension ska sänkas och Kostas medicin bli mycket dyrare, och elpriset gå upp. Här finns ändå något att glädjas över för deras del; de har inte så lång tid kvar i denna underliga tid som låter de rika och giriga, de som lever över sina tillgångar, förstöra livet för de som inte har något över och aldrig har lånat en tusenlapp mer än av grannen eller svägerskan.

_ _ _ _ _ _ _

Tillägg: Mer om hur grekerna drabbas av krisen kan man läsa här.

torsdag 6 oktober 2011

Tranströmer vare med oss

Är det inte, säger jag till mig själv, i min kvällsliga soliloquy, är det inte någonting med Tomas Tranströmer och Sverige?
Hur kan denna självklara fråga ställas? Han är ju svensk, född här, uppvuxen här, skrivande på svenska. Liksom Lagerqvist, Lagerlöf och Martinsson. Jo, och alla de var också bärare av denna svenskhet.

Men alltså, med Tranströmer – något annat. Han glider som i en eka på en tid av ljus, vattnet glittrar och bara om man kikar ner syns skuggan från båten, och bumlingar på botten.
Han är en som transcenderar tiden, och ändå är han så mycket ett barn av sin tid. 50-tal. 60-tal. Decennier som byggde Sverige, byggde en självmedvetenhet i trygg förankring.

Ingenting av det jag säger nu är något att ha för professorerna, det har jag heller aldrig brytt mig om.
Men jag ser den där sensible mannen, uppvuxen med ensam mamma, morfar, släkt och kusiner. Ser ett samhälle av annan art, mer metodiskt, långsammare. Var och en tar inte studenten, men för de som gör det och går vidare till universitet, för de som kommer från vanliga familjer och stiger in i det akademiska, betyder det någonting.

TT, ser ut att leva i kraft av sina två begynnelsebokstäver, som tillsammans liknar en port, ingången eller utgången till en stad, ett skyddat hus, en rakhet som bär upp ett tak. Samtidigt liknar tecknet ett samhälle som går att lita på. På samma sätt som TT:s klienter i ungdomsvården, måste ha litat på honom, psykologen.

Sällan sedd i debatter denne man, sällan gör han väsen av sig, slår sig sällan för bröstet. Inget vet jag om hans politiska hemvist, men jag vet att en del av hans sinnelag blev kvar i den kristna sfären, och i det okorrumperat gammalsvenska.
Han är på en gång så modern, att varenda en från sextiotalet och framåt beundrar honom, samtidigt så tidlöst förfinad, ansvarlig och ödmjuk, att han ser ut att kunna vända sig om och se torpare och snickare och fiskare i ögonen. Utan att försöka vara folklig, är han en av folket.

Född i en tid när stora delar av alldeles vanliga svenskar fortfarande bar sina författare med respekt och intresse, när folkbildning var legio, och författaraftnar inte i första hand var till för att sälja in sig.
Om det regnar håller folket ett paraply över Tranströmer, om det åskar är han någon annanstans, om det handlar om politik är det ingen som frågar honom.

En känslig man, utan annan makt än sina ord. Stående på en refuge mitt i gatan, i ett samhälle som kör förbi honom till höger och vänster. Men där han står finns en annan riktning; uppåt, nedåt, utåt, och inte minst - inåt.
Sverige vidgar sig, men inte globalt, utan sfäriskt. Tranströmer lever, men hans gestalt är snart inte synlig. Alla de stora babianerna ska köra om och förbi. Gläntan där han en gång satt och mindes första raden av sin första dikt. I en skog som inte längre finns. I ett samhälle som stagnerar. Och låter godheten dö ut i en flod av pengar.

Men det finns en ficka i tiden. Där står Tranströmer, i år och alltid. TT. Ingången och utgången, porten till en stad byggd på andra värden. En plats där riktningarna virvlar förbi, utan att han rör sig. Jag vet, det är en gammal bild av en vis man, och det skäms jag inte för, även om det är en idealisering, även om det är otidsenligt.

Om jag ska göra som TV-gästerna gjorde ikväll, och välja en av hans många rader, väljer jag den här:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Och där någonstans: Porten.


_ _ _ _ _ _ _ _

Texten publicerades 1 April 2015 i Sundsvall Tidning, som minnesruna över Tomas Tranströmer

onsdag 5 oktober 2011

Höst.

Varje strå av vass
av samma längd
som min egen
från bottnen
till toppruskan

vassen svajar
löven susar
svajar, susar
liksom jag med
toppfjädern

vind av sol in
under löparnas
fötter, en svag
doft av svett
vinna, springa

egot blåser upp
som en kvarglömd
plastpåse
rullar bort
längs med stranden




Bild: "Ferragost IV", Cy Twombly, nu snart på Moderna Museet.

söndag 2 oktober 2011

Söndag med Beethoven

Förra söndagen var jag med S och hörde körmusik på Kungsholmen. Liten kyrka, smockfull. Fin kammarkör, St:Görans.

Denna söndag iväg till närmsta kyrka som annonserade ett mäktigt program.
Love Derwinger spelade Franz Liszts konsert för piano och orkester, nummer 1, i Ess-dur. En briljant pianist är han, och kvick som en iller. Men idag kom den gamla glipan mellan solist och orkester i dagen. Derwinger drog upp tempot, och varken dirigenten eller orkestern hängde med. Eller om det var tvärtom; Derwinger som inte kunde förmå sig att vänta in de andra. Det var nog den konstigaste pianokonsert jag hört. Men Derwinger ska man lyssna på igen, vid annat tillfälle.

Konserten inleddes - utan solist - med en felfri Sibelius, "En saga", och avslutades - efter hetsritten med Liszt - med en nästan fulländad Sjunde Symfoni. Beethoven. Roll me over.

Här finns en snutt formell pedagogik om Beethovens sjua. Men sanningen är att den andra satsen fortfarande är bland det vackraste som finns av klassisk västeuropeisk musik. Man behöver s.a.s. inte ens blunda för att blunda. Varje onödig tanke stillnar och membranet i skallen öppnar upp för en rik flod av ljud. Som till sist blir ganska våldsam.

Första och fjärde satserna också mycket vackra, vilda. Men den tredje; underlig. Som en blandning av hedniska höstritualer, jakt och hambo, kålrötter och hornstötar. Jag blir inte klok på varför han alls satte in det där hedniskt magnifika. Som alltid är lite tröttande.

Men kanske är det som med vissa författarskap; man måste liksom tota till rätt antal kapitel, sidor, upptakt, upplösning, avslutning etcetera...
(Finns det någon som vill försvara tredje satsen av Beethovens sjua, och i så fall varför...?)

Hur som. Detta har nu blivit en vana i mitt liv, sju konserter på fem månader är recordbreaking. Vad är det man brukar säga som storstadsbo; att här finns så mycket, och att man alltför sällan utnyttjar det. Okej, jag har förhöjt min uppmärksamhet visavi musikutbudet. Jag är lycklig för det.


PS: Jag vidarebefordrar det här citatet från Wikipedia: "...after many confrontations, the Archduke Rudolph decreed that the usual rules of court etiquette did not apply to Beethoven." Bara så ni inte tror att kultur är så himla kultiverat...alla gånger.