Hit har jag dragit nästan alla mina vänner, min make och jag simmade här, och senare en annan kär man. Min hund har simmat här, och mina grannar. Vi har gått långpromenaderna hit, när tibasten blommar, och snöpromenaderna hit över isen, med apelsiner i fickorna.
Udden vid världens ände tänker man sig som Lofoten, där jag varit, eller Nordkap, där jag inte varit, eller Yttre Hebriderna, där jag varit, eller Goda Hoppsudden, där jag inte varit och inte heller ämnar mig.
Underbart är kort, och nu, de sista dagarna i Agusti, ännu kortare. Men i det varma soldiset uppstår en frid, ja, en glädje, som jag knappt hade väntat mig. Ännu en dag. Ännu en simtur, och ännu en varm kväll. Mer behövs inte. Världens ände är här. Jag kan klappa den med handen. Stå på den solvarma klippan. Femton minuter från stan.
Ticket? Inte nu. Inte ens en klocka på armen. Glömskans välsignelse är anspråkslöshetens eufori.
Eller så är underbart här nästan oändligt: tillgängligt vid alla tider, året runt, tillsammans med alla som förmår uppskatta Uddens charm. Och de andra är det väl lika bra att inte bry sig om.
SvaraRaderaAh, du känner till den! Vi hemlighåller namnet, det blir bäst så.
SvaraRaderaVi hade en gång en ngt problematisk "beundrare" där förra sommaren, som fick både mig och väninnan att lägga benen på ryggen. Men det var - förhoppningsvis - en engångskluns.
"Trist varar länge, men underbar är kort". Du vet, jag gjorde en liten Ramel där, som mest handlar om sommarens korthet. Fö har du rätt; detta är underbart 4ever.
Nja, kanske inte din specifika Udde, snarare är det väl uddens idé och känsla så som du beskriver den som jag tycker mig känna till.
SvaraRadera