måndag 15 augusti 2011

Borges: En kort västernfilm från Montevideo

Bland mina medmänniskor hör jag inte till de mest bildade, men jag hör till dem som har bra näsa och ogrumlad blick.

När jag så nu, rätt sent i livet, börjar läsa Borges, gör jag det utan andras förtecken. Avstår – tills vidare – från Artur Lundqvists säkert fina förord, från essäer och avhandlingar, liksom från det allmännyttiga Wikipedia. Jag är som en som ser något lysande under vattnet. Dyker ner, som i okända grottor under klippor i Adriatiska havet. Och då ska ni veta att jag aldrig har dykt där, mer än på fantasifullt avstånd.

Detta kanske hjälper mig i förhållande till Borges; fantasin. Jag försökte läsa honom i juni, men det var för ljust. Vattnen var bländande. Himlen var vit. Nu i Augustimörkret läser jag den allra kortaste novellen ur samlingen Biblioteket i Babel. Den är som en förtätad Westernfilm, men bilderna kommer från Uruguay. Den heter ”Den döde”.

Det storartade är hur många lager han får in i en novell på sju sidor. Lager låter tråkigt märker jag genast. Men låt oss tänka geologiskt. Här finns ett sediment av drama, av förkolnad psykologi, av realism, så kallad magisk realism, men redan den beteckningen för oss in i det redan studerade fältet. Filmiskt - kan passa, om man tänker på Tarkovskij eller Buñuel.

”Den döde” är en historia berättad i bilder; en mans knivdåd, en överfart på Rio Grande, hästkarlar - gauchos, berusade nätter, dolkstötar, kalla morgnar, heta dagar, vin, sadeltyg, piskor, ponchos, den torra hedmarken, en ödesdigert praktfull häst, och en enda kvinna i den manliga världen. Svartsjuka, ambition, intrig, sorg, mod, svek och svindleri. Sju sidor. Brinnande av det man tror är arketypen Latinamerika. Lakoniskt berättad som en saga om machismo, männens kamp, men också som en saga om alla människors stolthet, hunger efter makt, känsla av förödmjukelse. Om kortheten mellan ett illdåd och ett annat. Om en persons föreställning om sig själv, och hur den hela tiden bryts av andras ifall, av egna underströmmar, av paradoxerna i människans natur. Motsättningarna mellan mål och medel, mellan hägrande mål och dystra drifters fullföljande.

Det roliga med Borges är en näst intill amoralisk distans, som med lugnt hjärta tecknar den mänskliga – eller omänskliga – kraften i en tillvaro mellan missdåd och öde. Det är något grekiskt över just den här storyn. Men också något elementärt poetiskt. Korta meningar, sällan över femton ord. Inte en mening som inte har anknytning till marken, köttet, huden, djuren, himlen, fruktan, förgörelse, smuts och befallningar.

Graham Greene skrev en roman som hette Den mänskliga faktorn. Den här novellen kunde kanske hetat Den omänskliga faktorn. Men historien ska jag inte berätta för er, då förstör jag den. På det sättet är den också en urgammal story, berättad vid lägereld. Läs Borges, innan elden slocknat.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Jorge Luis Borges: Biblioteket i Babel,
sammanställd ur novellsamlingarna
Ficciones och El Aleph
Bonniers 1963

4 kommentarer:

  1. Intressant för mig som själv tänker på noveller just nu. Jag läser nästan aldrig noveller. Min mamma älskade Margareta Ekström och jag köpte samlingen Frukostdags på antikvariat under min vända i Skåne. Jag tyckte om två, de andra, nej. Det är möjligt att det är det där med lager. Det tycks paradoxalt nog vara så att noveller är svårare att läsa än längre texter.

    Eller jag vet inte. Ett halvt ark papper är ju inte svårläst och ändå oerhört stark. Och Att döda ett barn behöver man ju inte vara litteraturvetare för att begripa.

    Jag läser i alla fall nästan aldrig förord förrän efteråt. Jag har aldrig tänkt på det som att grumla blicken, men de säger mig ingenting förrän jag skapat mina egna referenser. Sedan kan det vara intressant.

    SvaraRadera
  2. Förordet efteråt, ja bra!

    Jag hade stor glädje av föreläsare och seminarier på Litt Vet. Men känner ändå: Konsten först, tolkningsföreträdarna efter.
    Det gäller även mig själv, ibland (!). När jag skrev recensioner märkte jag den där andra blicken som uppstår; man spänner ögonen, trälar lite efter teman, betydelsebärande dialoger etc. Det vill säga, man kapar upplevelsen till förmån för analysen. Mina recensionsexemplar är fullklottrade med snabba anteckningar, sidanvisningar, citat, memoranda. Så vill jag inte läsa nu.

    Jag tror noveller kräver stor närvaro, energi, just för att de inte är bladvändare. Det är mer som att hinna pejla ett solo innan det är över.

    Men Margareta Ekström, förlåt, tycker jag är tråkig, helt enkelt. Hennes dotter, vad hon nu heter, Ekström i varje fall, skriver "bättre".

    (Gjorde en lång kommentar här förut, som bara "dog". Är visst ngt problem ngn-stans.)

    SvaraRadera
  3. Johanna heter hon, dottern.

    Jag gillar mamma Ekström väldigt mycket när hon skriver mindre fiktiva texter. Olga om Olga är en av mina favoritböcker, och den lilla bok hon skrivit om mat är jag också svag för.

    Men för övrigt, tråkigt, ja i så mån att jag inte alls blir medryckt. Antingen handlar de om vad det ser ut som och då är jag ointresserad. Eller så är de symboler för något annat men då förstår jag inte vad.

    Kommentarer har aldrig försvunnit för mig här, men annorstädes allt som oftast, så numer kopierar jag (när jag kommer ihåg...) en kommentar jag lagt ner lite jobb på innan jag tar risken att den försvinner.

    SvaraRadera
  4. Kopiera egna kommentarer har jag också börjat beflita mig om.

    Just, Johanna,(minnet sviktar lite). Jag läste henne första gången som poet. Mycket fina dikter, Sen läste jag ngt (kanske noveller?) som tilldrog sig i London.

    SvaraRadera