onsdag 17 augusti 2011

Återstoden av träden

Två tvillingar i vita kläder och vita skor passerar i solens gata om kvällen. Passerar en vit svan på breda fötter, intill dammen med vita näckrosor. Hästsvansarna viftar. Svanen bräker. Näckrosorna somnar i vitt.

Endast det gröna återstår, hundratre nyanser. Ovanför den höga lönnen bolmar molnet upp sig allt vitare. Konturen på molnet och konturen på trädet matchar varandra, som om trädet har en vit skugga. Allt högre, allt mer onåbar.

På parkeringsplatsen svassar en rönn ovanför två klumpiga vita Saab. (Do they still exist?) Rönnen är mer röd än grön. Bullret vi hör kommer från tre helikoptrar. Nu vet jag varför jag aldrig vill lämna lanthuset. Tystnaden.

Skogen höggs visserligen där ute, men det gick fort, och nya ljusgator föll ner över markerna. Tallarna stod kvar och ska fröa av sig. De har högre livslängd än gran, därför sparas de. Men de inbodda djurens klagan hör vi inte. Vem sparar en hasselmus?

Vattnen allt kallare, trots att jag simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka utmed stranden, ivrig som en and. Anden är ute efter föda, jag är ute efter möda, svalka, njutning, kondition. När jag inte orkar längre sitter jag och tittar upp i träden. Det är vad som återstår att göra. Höja blicken. Kasta kex till andhonan med vänster hand.

Balsampopplar, ekar, almar, allt mer mörkgröna. I ögats inre; uppåtklivande fält av pinniga lappländska granar skulpterade i vitt. Snö. Tystnad. Ripor som fladdrar upp. Näbb med röd prick. Enda färgen under himlen. Förutom de röda baklyktorna på en Saab. (Do they still...?)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar