lördag 30 juli 2011

Edward Hopper, vid kusten av Maine.


Edward Hopper, "Road in Maine" 1914. Klicka för förstoring.

Ser ni hur nära det här landskapet ligger de små gläntorna mellan bergen i Bohuslän? Samtidigt någonting helt annat. Värmen som stiger upp genom färgen signalerar en annan breddgrad. I nivå med Bilbao eller Biarritz. Men är inte det gula lite obehagligt? Eller är det den halvt olycksbådande stillheten? Skuggor, hetta.

Jag måste erkänna att det är första gången jag tar fram ett par målningar från Hoppers vistelser vid kusten av Maine. Annars är det hans stadsbilder som fascinerar. Den alla känner till är ju "Early Sunday Morning", som blev i det närmaste emblematisk för den nyrealistiska konsten på slutet av 60-talet. Nattcaféet i storstaden hör också dit, eller målningarna av blaserade människor, väntande i ödsliga hotellfoyéer. Ser ni dem framför er? Ja, det gör ni, om ni någon gång intresserat er för konst. Annars är det bara att googla vidare på denna udda, märkligt konventionella målare, som i sina bästa ögonblick fick realismen att övergå i surrealism, en vardaglighet med tunna kulisser. En syn som kom att betyda mycket för Ola Billgren, Jan Håfström, John E Franzén, och några andra.

Den lilla bilden underst är också från Maine. Ser närmast ut som en skiss. I oskyldigaste laget för en målare som Edward Hopper. Men det är kul att notera; hur han tog sig an sommaren, i stillheten vid Amerikas utpost mot Atlanten. Bara målade det enklaste; ett hus vid ett berg, vid ett hav. Med lika vita gäss på vågorna som ett barn kunde ha målat. Eller, vänta nu - skulle det möjligen bli båtar av de vita klottarna? Vi får se.

onsdag 27 juli 2011

Den kluvne mördaren eller Machiavellis terrorist

Jag är ledsen att behöva fortsätta med den tragedi vi alla tänker på. Men det verkar oundvikligt. Natten den 22.7 satt jag uppe för att följa processen: Från bombdådets sju döda, till morden på fler än sextio ungdomar, fram till den stund polisen ger besked om att de tagit mördaren. Klockan fem på morgonen visas hans hemsida upp i TV: Det första jag noterar är renässansporträttet av Machiavelli, som ingen kommenterat. Långt senare fattar jag att William James, av alla människor, också har fått en porträttplats i terroristens motsägelsefulla inre universum. Winston Churchill, Kafka, John Stuart Mill, Kant och Orwell är även de inkluderade i hans misch-masch-"ideologi".

Klyvnaden är det första kännetecknet.

En man som kallar sig kristen och samtidigt lägger ut en bild på Machiavelli på sin Facebook-sida. Machiavelli som beskrev och lärde ut de hänsynslösa makttekniker som ätterna Borgia och Medici praktiserade med ”framgång” (1).

En man som kallar sig kulturkonservativ och samtidigt ägnar kvällarna åt krigsdataspel av sadistisk karaktär. En man som isolerar sig alltmer och ger sig hän till föreställningen om att vara en stor, historiskt betydelsefull ”hjälte”.
En intelligent man som är överdrivet kontrollerad och artig, och som slipper ifrån värnplikten för att han, som han uppger, ska ta hand om sin vårdbehövande mor. Var fanns det någon far, undrar man instinktivt. Ända tills man får veta att hans far, och en halvbror, har arbetat i just den byggnad vid vilken han placerade sin bomb. Han nämner även i sitt ”manifest” att han som ung utsatts för rent fysiskt våld. Ett par underliggande mönster faller på plats som väntat. Pusslet kommer att kunna läggas med stor säkerhet, av de psykologiskt insatta.

”Diplomatsonen Anders Behring Breivik växte upp i Sköyen, en välmående stadsdel i västra Oslo. Han bodde med sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa 1980. Då var Anders Behring Breivik ett drygt år. Pappan arbetade som diplomat och (…)hade uppdrag på Norges ambassader i London och Teheran, och jobbade även för OECD i Paris. Därför träffades far och son sällan. Enligt pappan, (…) har han inte haft någon kontakt alls med sin son sedan 1995.” (DN, 25.7.11)

Ingen kontakt med sitt barn på 16 år. Varför? Vad säger det? Jag lämnar utrymme för egna tankar även hos den som är kritisk till psykologiserande. I det här fallet kommer man inte undan det.

En man som mestadels bor hemma tills han fyllt 32. Beroende av sin mor, kontrollerande, narcissistisk med maktkomplex, utan någon kontakt med sin far, och i behov av identifikationer med starka män. En man som visar upp sig själv som Kung, korsriddare eller klädd i smoking, som skryter med att han tjänat ett par miljoner, men deklarerar noll i inkomst och nolltaxerar mellan 2006 och 2009.
Kontroll, makt, sadism. Vilken psykoanalytiker som helst skulle se det klassiska mönstret hos en tvångsmässig ung man med extremt behov av att göra sig gällande. Uppenbart har han försökt både som aktiespelare och medlem av Fremskrittspartiet, och på nätsajten document.no. I efterhand kritiserar han föraktfullt sina kamrater i Fremskrittspartiet; de är för mesiga och inställsamma visavi väljarna. Han blir på något sätt ensam kvar. Korsriddaren. Som dessutom väntar sig att han ska få plats i Himlen, hos Gud (Faderssymbolen) om han skulle dö på grund av attentatet. Så långt är han talibanernas skuggbild.

Men det att jag noterar en lista av klassiska psykopatkriterier, betyder ju inte att den ”ideologiska” högerextrema miljöer i vilken han rört sig, i verkligheten och på nätet, inte kan göda fler av dessa terrorister, vare sig de är präglade av grandiosa störningar, svåra familjekonstellationer, eller ej.

Första dagen efter hans terrorakt berättas det att han verkade iskall. Brotten har krävt stor planering. Ordet ”planlagt” dyker upp tjugo gånger första kvällen. Men planläggande brukar gälla rationella processer. Här har vi en människa vars ”plan” blandas samman med en ödesdiger och våldsam självöverskattning. En rationell plan har rationella mål. En plan genomförd av en psykopat liknar mer en fantasi, eller en iscensatt dröm. Den liknar TV-spel, våldsfilmer, action-thrillers; i det här fallet uppenbart en sadistisk dröm om makt och betydelse. Fullt igenkännbar för kriminologer, men också för psykoanalytiker.

Så ikläder han sig överjagets favoritroll; polisen, ”fadern” som ska skipa rätt här i världen. Om det inte vore för den iskyla med vilken han fortsätter att döda unga människor i åldern mellan 15 och 25 en kall sommardag på Utöya, skulle jag säga att han går in i ett psykotisk stadium. Han blir sin roll, verkligheten upphör att existera. Inga rop och ingen gråt finner genklang hos honom. De rädda börjar springa, de döda börjar falla. Vad gör han då?
-Han ropade, jublade, och kom med flera segerrop.
(Berättelse från Utöya).

Att den här personen kallar sig kristen, kallar sig kulturkonservativ, kallar sig det ena och det andra, har ingen bäring, varken för det ena eller det andra värdesystemet. Kristen fundamentalism är visserligen på väg att bli lika människofientlig som muslimsk fundamentalism; men om vi hävdar att dylika beteenden är rotade i religionen så tar vi fel. Vilken ideologi som helst kan missbrukas, för maktmänniskor i stat och kuria och militär, för komplexfyllda grandiosa unga män som söker sin betydelse, för paranoiker som färgar sin övertygelse med sjukliga mönster, för politiker och kvasi-hjältar som önskar tillskansa sig uppmärksamhet eller dra växlar på folkliga strömningar. Ideologierna skiftar; kommunism, fascism, fundamentalism, fotbollsreligion, nationalism, jihadism, kristen högerextremism, ultrakonservatism. Allt kan gå över styr, bli fanatiskt. Och det bästa en vanlig medborgare kan ha med sig är skepsis, frågetecken, och en vilja att aldrig skriva under på förenklade lösningar. Vi behöver inte bli frälsta, vi behöver inte bli omvända, vi behöver inte heller bli hatiska och nitiskt uppmärksamma på varje trosfenomen eller eldig politisk övertygelse. Vi behöver en trygg men uppmärksam distans.

Klyvnaden är den här terroristens kännetecken. Helt igenom förenlig med den enkelriktade och hatiska ”ideologi” han skapat åt sig. En sorts jagfixerad uppsättning av stolpar som skulle fungera som personlighetens svart-vita räddning, undan de motsägelsefulla inre figurationerna.
Klyvnad som fyllts ut med hatiskt bränsle, så långt gånget att själva dödandet blivit en glädje för honom. Om inte stor sinnesundersökning väntar, så dock en liten (det här skrevs innan så blev bestämt). Jag skulle önska att han aldrig kom ut. Men därmed har han kanske gjort mig mindre mänsklig än jag var nyss? Precis som när hans egen far sa: Det vore bättre om han hade skjutit sig själv.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(1). “Machiavelli explains repeatedly that religion is man-made, and that the value of religion lies in its contribution to social order and the rules of morality must be dispensed with if security required it. “ (…) Machiavelli's concern with Christianity as a sect was that it makes men weak and inactive, delivering politics into the hands of cruel and wicked men without a fight. Machiavelli argued against seeing mere peace and economic growth as worthy aims on their own, if they would lead to what Mansfield calls the "taming of the prince". Wikipedia

2. Länk

Tillägg: Länk till en DN-artikel av Heidi Fried.

Tillägg.29.10.11. Beskedet kom idag efter stor sinnesundersökning: Breivik var i psykos när morden skedde, och är klassificerad som schizofren med paranoida drag och storhetsvansinne. Det visste man ju. Samtidigt som i alla fall jag aldrig hört talas om en så kallt planerande schizo, om inte en viss Adolf H och en viss Josef S...?

måndag 25 juli 2011

lördag 23 juli 2011

Si det var den sommardagen.

För 180 år sedan. Och ändå ganska likt platsen där vi befann oss idag, strövande runt, och simmande i det snälla vattnet. Störda av inget annat än våra inre bilder, som inte var så vackra som den här. Men friden var behövlig, efter att vi ägnat natten åt sändningarna från Norge och NRK. Man ska nog alltid balansera upp det hemska: Därav landskapsromantiken, John Constables och andras, och min egen.



                                              Malvern Hall (1820/1821)
Och här en annan bild, av farligare art, som visar hur kort steget kunde vara från tradition till modernitet. Det är här, i den senare bilden, som Constable blir inspirationskälla för så många moderna landskapsmålare, som ofta inte ens kallar sig det.


Rainstorm over the sea, 1824. (Klicka för förstoring).

fredag 22 juli 2011

Två små koppar sorg

Det var allt jag hade
Gällande gråt
Det gångna året

Ett litet kvidande
för de två gamla som
letade bland spillrorna
av sina liv, vid
randen av Fukushima

En främmande
moders veklagan
över ungdomar
på sommarläger
utanför Oslo

Erinnyer
Rör mig inte
Obegripligt grymma
Värld
Jag vill flytta från dig

Den japanska kvinnan
som bröt sönder sin mask
den norske statsministern
vars ögon flöt i sorg

Människor
jag älskar er
jag vill inte
flytta från er

onsdag 20 juli 2011

måndag 18 juli 2011

Obehagliga Art Facts

Via länkar från några konstskribenter kom jag fram till den plats där de verkliga kulturfäktningarna sker. Fastän helt stilla. Fullständigt socioekonomiskt betryggande och avläsbart för den som vill betrakta konst som en huvudkudde att vila kinden mot i tider av osäkra investeringar och obetydliga konstkunskaper.

Här sker det stora saker utan att intressenterna behöver lyfta från soffan eller lämna cocktailpartyt för att läsa en konstbok. Nej da, på Art Facts finns instant marketing. Ranking. Listor. Vem som står högst i kurs, vem som haft flest utställningar, vem som fick mest respons på sin utställning, och hur pass hög ranking hans/hennes gallerikamrater har. Alltså de som han/hon oftast ställer ut tillsammans med. Ja, ni fattar. Konst förvandlad helt och hållet till handelsvara, så att de som köper/säljer i branschen ska veta var de har sina guldkalvar:

The theoretical basis of the Artist Ranking Tool pays homage to the the so-called economy of attention (after a book from Georg Franck ). Franck says that attention (fame) in the cultural world is an economy that works along the same lines as capitalism. (…)
Capitalist, or economic, behaviour is based on property, lending money and charging interest. For Franck, the curator (also the museum director or the gallery owner) acts as a financial investor. The curator/investor lends their property (their exhibition space and their fame) to an artist from whom they expect a return on their investment in the form of more attention ---- (reputation, fame etc). (…)
This tool examines the following aspects: quantitative analysis, localisation and characterisation of the markets; sales volumes, top sells, beaten prices and bids; absolute and average values relative to the used medium and the period of production; analysis of the "Peer Group".


(Den sista meningen har för säkerhets skull – eller på grund av dålig korrekturläsning – duplicerats på den sida som heter: Value Artist Ranking Information).

Inte oväntat ligger Andy Warhol, alla marknadsförares våta dröm, som nummer ett på listan, följd av Picasso, följd av – lite oväntat – Bruce Naumann. Efter genomläsning förstår man att Naumanns placering inte var så oväntad ändå: 33 av 100 listade är amerikaner, alla män. Big Business Country. Den enda kvinna som ligger i topp är också amerikan: Cindy Sherman. Utan att bedöma respektive konstnär är det lätt att se hur marknadsföringen firar triumfer, hur USA och Tyskland (med alla sina biennaler) dominerar listan. Samt att det bara finns 12 kvinnliga konstnärer med bland de 100, varav de flesta hör till dem som problematiserat kvinnors ställning i samhälle och politik: Mona Hatoum, Cindy Sherman, Shrin Neshat, Nan Goldin och så Yoko Ono på 95:e plats; en rang som hon knappast skulle inneha om hon inte levt hela sitt vuxna liv i New York.

Max Ernst – som jag skrivit om här - ligger på 27:e plats; en plats han troligen inte heller skulle haft om han inte slagit igenom i New York via Peggy Guggenheim. Money makes the world go around. Och ändå var det just precis på grund av nämnda Guggenheim och hennes ägandebehov som Max Ernst och Dorothea Tanning drog iväg och bosatte sig i Arizonas öken.

Det fina med Art Facts är att man så svart på vitt får se hur man numera tänker om konst. Det handlar inte om att tro på någon, entusiasmeras, stödja, det handlar – som ni alla redan visste? – om investeringar. Guld först, Konst efter. Age first, Beauty after. Women hardly included.

När kriterierna gungar har man inget annat att ty sig till än listor, köp och säljkurser, konstbörsen. Kvalité blir synonymt med kvantitet.

Listan väcker naturligtvis min konstsociologiska nyfikenhet, man kan mjölka den på både feministisk och sociopolitisk information. Men den betyder ingenting för mig personligen. Inte mer än någon lista från bilbranschen där Lamborghini, Aston Martin och Ferrari byter förstaplats varannan vecka

- - - - - - - - - - - - - -

En länk till Gunnar Strandbergs blogg lägger jag in här, även om de är oklart på vilket sätt de två texterna kan kombineras, eller kanske just därför...

onsdag 13 juli 2011

Per Kirkebys andra natur



Det är kanske femton år sen nu. Men som om ingenting annat existerade såg jag första gången på den här bilden. Per Kirkebys Meget senere, från 1982.

Det första som fängslar ögat är de två stora formerna som med ett par fasta grepp drar upp en tvärslå över bildytan. En gul, snäckskalsliknande, och en med svart konturerad hieroglyf för ett berg. Två former som samlar, trycker på och bär alla de andra, delar av ett instinktivt fungerande skelett, knotor för att få köttet på plats.
Per Kirkeby har själv sagt det där om skelettets betydelse; en rätt allmän metafor bland konstnärer. Men lägg också märke till målningens hud. Den liknar jordens hudskorpa. Lager på lager av transparenta eller grova pigment. En hud som släpper igenom uråldriga minnen, försvarslöst visar sina sår. Så som duken redovisar alla spår av övermålningar, förändringar.

En enda vit linje, och målaren drar upp en horisont. Där bor Ingen, där råder Ingen över någon. Det är robust poesi.
Sedan fyller han bilden med färgklumpar, tjocka och tunga som rasande stenar. Varje form har pondus, väger något i handen. Han vältrar dem ut över duken, med rätt mycket macho-kraft, kan man säga. Men färgen, nyanserna, den kvinnliga såsen, pulserar obehindrat mellan yta och djup, nära och fjärran. Det sipprar, det dånar ur någon våldsam krater. Färgen upprättar sitt eget naturreservat.
Tänk dock inte i första hand på andra landskap. Utgå från ”det inre” – en romantisk, numera psykoanalytisk kategori – täckord för den enskildes privata drömmar, minnen och mysterier. ”Det inre” som samtidigt betyder det oöversättbara, det stumma, det som på en gång undandrar sig och alltför känsligt förbinder sig med världen. Fält av delaktighet, på en gång mer primitiva och mer sensibla än alla de färdiga språken och uttrycken. Långsamt finner det sin kod. Ofta genom möten, mänskliga, konstnärliga, historiskt avlägsna eller samtida. Så som Per Kirkeby ständigt låtit sig beröras av andras konst: Delacroix´ färgdramatik, Corots silverdis, Turners stämningssåser, popkonstens respektlöshet, de tyska kollegornas patos.

Av stulen konst gör man konst, men också ”världen är ett stoff som man gör konst av” (PK). Jorden, färgerna, dess handfasta verklighet, rymmer sin egen magi. Solnedgångar, guldklumpar, bokgrå stammar, regnväderstyngden och stubbarnas förgänglighet blir signaturer i ett spel där yttre och inre förvandlas och på allvar förblandas. Ett sjudande, jäsande, pågår månader i sträck. Privata minnen blandas med skogarnas avtryck, konst och kitsch med existentiell oro. Konturer och färgsjok fasthålls eller omgestaltas på nytt tills bilden uppnår den grad av förtätning som utgör dess sanna byggnad: Väggen som på en gång mumlar som ett mantra och sluter sig som en mural. Konstnärens verklighet tar plats som ett alternativ till alla de andra ”murarna” i världen; de mytologiskt eller ideologiskt betecknade, de funktionella, de förvittrade, de bombarderade, fängelserna, de graffititatuerade.
Konstverket liknar en protest: Det får världen att stanna upp, det mekaniska urverket att krackelera. Bortom förförelsen är allt på väg mot ett bråddjup.

- - - - - - - - - - - - -

Texten ur Konstperspektiv 1/95, något kortad.

Per Kirkebys ”Handbok”, notater ur den konstnärliga verkstan, finns utgiven på svenska, i översättning, och med efterord av mig. Jag tror den är slutsåld från Ellerströms förlag, men kanske går att hitta på nätbokhandeln.

Eftersom den övre bilden är en halvbra reproduktion jag hittat på nätet, så ger jag er en bild till. På Louisiana finns en mängd målningar ur Kirkebys perioder, bland annat den ovan. Annat finns på Arken utanför Köpenhamn och på Statens Museum for Kunst.



Den här målningen, (klicka för förstoring) Skymning/Twiligt från 1983, fanns med på Moderna Muséets Kirkeby-utställning 1990, men nu vet jag inte var den hänger. Kanske hos Grosshandlarn?
Den målning av PK som nu finns på Moderna Muséet är däremot inte inköpt av världens bästa konst-näsa, kan jag snällt tillägga.

tisdag 12 juli 2011

Bach, om igen, på gitarr.

Jag letade egentligen efter en inspelning av Wild Mountain Thyme, efter att ha korresponderat med en gammal engelsk vän om vad han spelade på den tiden. Men även om låten var passande somrig och skotsk, och allt som är keltiskt bedrar mig att tro på folkmusik, så blev det ändå Bach igen, med den här för mig okände unge mannen, som iofs också spelar Wild Mountain Thyme akustiskt, på en annan video.

måndag 11 juli 2011

Här har jag inte heller varit...

Jag fick helt enkelt lust att lägga in en vacker bild igen.
Den som vill gissa - feel free! Tipset är norra USA. Och att jag
gärna skulle resa till den här delen av staterna. Mer säger jag inte.

lördag 9 juli 2011

Skakigt på börsen? Satsa på det nya slaveriet.

Jag visste det ju redan för fem år sedan. Hade information från flanken; en affärskunnig vän som sa: ”Nu är det Kina som gäller!” Alla hans rikaste vänner var redan där. Jag sa, som vanligt, att jag föredrog ”etiska” aktier, hur katten man nu kan urskilja dem. För övrigt har jag inte haft lust att köpa några alls för mina sparpengar till pensionen.

Sen kom alla TV–reportagen och dokumentärerna från det nya Kina och dess högproduktiva fabriker. Textilindustrier där man arbetar 16-18 timmar om dygnet. Unga människor som utmattade somnar på högar av tyg. Ogifta kvinnor, förflyttade långt hemifrån, bosatta i kollektiv med sex till tolv personer i varje rum, typ interneringsläger. Hyra och halvtaskig mat dras av från lönen. Hemresa en gång i halvåret. 20 till 24 timmars arbetsdag för att möta en order, knappt någon övertidsersättning. Kroppar som strejkar och rädsla som urholkar själen. Man måste ju skicka hem pengar till sin familj i den fattiga byn. Protester få. Strejker otänkbara. Så gick det när kapitalet tog över diktaturen.

Samtidigt: Förorenad natur och vattendrag. Två tredjedelar av Kinas vatten är besmittat, en tredjedel av fiskarna i Gula Floden dör, 700 000 kineser är sjuka av dåligt vatten. I minst 50% av fallen kör industrierna ut sina giftiga biprodukter direkt i naturen.
Så skapas den förtjänst som Kina ville öka med 400 % till år 2010. Och allt detta sker medan investerare från Väst blundar på båda ögonen och lyssnar fascinerat till kassaklirret.

Man talar, som alltid på handelsspråk, om den demokratiseringsprocess som ska följa med affärerna. Det sa också Ericsson i Burma för tio år sen.
Men i Kina, och många andra ”emerging markets” återuppstår slaveriet. Underlaget för tillväxt och garanten för investerarnas ohöljda förtjusning är en människosyn lik slaveriets: Dessa miljoner arbetande kroppar har endast ett funktionellt värde. Deras människovärde är reducerat till redskapets.

”Satsa på Kina”, sa han. Det gjorde jag alltså inte. Men för dem som gjorde det blev det högvinst. Fonder mot Kina hör till de få som rätt behändigt överlevde börssvackan 2007-08, med kvarstående fondvinst på mellan 20 och 28%.
Vill man ha dessa pengar? Eller alla de andra som baseras på en snabbt kalkylerad vinstfaktor byggd på likgiltighet för fattiga människors villkor och värde, skenheligt försvarade med att tillväxt och demokratisering går hand i hand.
Javisst, men förutsättningen för hit-smash-storvinst är att demokratiseringen går jäkligt långsamt. Så att man hinner göra kapet innan det kostar för mycket. Innan löner och röster höjs.
Rich Big Boys play that game. Och “Emerging Markets” är deras bästa data-spel. Live.

Tidigare publicerad i Aftonbladet, okt 2007.

fredag 8 juli 2011

3 dikter av Gustaf Fröding

De gode och de ädle

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

- - - - - - - - - - - - - -

Vad är sanning?

"Då frågade Pilatus: Vad är sanning?"
och eko svarade - profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
"Mig tycks det likna si så där en vessla
- det ser mig ut att vara en kamel"

- - - - - - - - - - - - - - - -

Jag ville, jag vore

Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.

Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.

En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
- jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.

Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.

Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.

- - - - - - - - - -

Gustaf Fröding 1860-1911.
Dikterna är hämtade från passagen.

torsdag 7 juli 2011

Fattig men rik - Ur Almqvists brev (2)

”När jag begaf mig derifrån, for jag öfver Stegeborg bort åt Skällvik och St. Annas Kapell till en gammal bekant, kyrkoherde Berggren. Se, här var åtminstone en vacker prestgård! Många sådana finnes ej i Sverige. Hans boställe heter Korsnäs, och här började jag först att egentligen få roligt. Jag har knappt sett ett trefligare ställe, ehuru Berggren sjelf, stackare, var så sjuk i sina ben, att han icke kunde gå, utan i flere veckor nödgats hålla sig i sängen. Härifrån for jag en alldeles vild väg, nära skären, satte öfver Waldemarsvik, och kom så till Fogelvik, ett slott tillhörigt den sjuka grefve Posse, och som i naturskönhet har få sina likar. Det är beläget på flere holmar. Jag kan icke nu uppräkna allt hvad jag åkte igenom och förbi, men gjorde i allmänhet den anmärkningen, att egarne af de skönaste ställen njuta nästan intet av dem, och oftast ej engång bo der. En resande poet kan deremot utan skryt säga, att han rår om allt det vackra i hela landet, ty utan att på minsta sätt besväras af alla dessa ställens ekonomi och dermed följande svårigheter, är han oförhindrad att gjädjas och inandas allt det idealiska, som menniskor och natur på hvarje punkt erbjuda. Så mycket får knappt egaren sjelf; ty han lider af skötseln till den grad att han slutligen behöver skötas sjelf. Men poeten far sin väg vid minsta omak, till ett annat ställe: så göra just nu också foglarne, och jag gjorde som de. Jag skulle icke vilja rå om Fogelvik, om icke för att sälja det, och sedan fara dit ändå, så ofta jag ville se det.”

Ur C.J.L. Almqvists brev till hustrun Maria, 11 juli 1836.

Bortsett från det roliga med stavningen; att derifrån stavas med e, och härifrån med ä, menniskor med e, och foglarne med o, så är det något både glädjande och rörande över det här stycket. Taget i beaktande att brevskrivaren, poeten, som känner sig så pank och fågelfri, efterhand får ett gaska svårt liv, pank, men knappast fri, alltid tvungen att söka sin utkomst än här än där. Nåja, det gick ju an, det går an nu med. Det är i varje fall bättre för en fri själ att inte äga något alls, än att rugga in sig i bolåneträsket. När Almqvist började låna mer pengar än han kunde betala tillbaka gick det utför; han kom i händerna på en procentare*) . Detta var en av anledningarna - vi hoppar över det eventuellt kriminella - till hans Amerikaresa, som han efteråt ingalunda velat ha ogjord. Men ”upptäckarglädjen blandades med misär och hur han egentligen drog sig fram under dessa år är oklart”, står det så förnuftigt i Lönnroth/Delblancs Den svenska Litteraturen.
Författaren återvände till Europa och dog utfattig i Bremen. Men innan dess hann Almqvist med att vara både romantisk diktare, kristen liberal jämlikhetsförkunnare, journalist, skoltrött rektor, romanproducent, folklivsskildrare, regementspastor, kringströvande allt-i-allo, bigamist, samt föredragshållare. Inte så illa hugget av en fogelfri.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

*) samma sort som idag fixar snabblån till de unga och ovetande, med 30% ränta.
Se den sensmoralen kunde vi inte avstå ifrån.